Arkiv | maj, 2013

Gud bevare oss för ”antirasister”

15 Maj

Text: Ingrid Carlqvist
Ursprungligen Postad 15 oktober, 2011

Lördagen 15 oktober. Solen flödar över Malmö och ett ungdomsförbund tillhörande ett riksdagsparti ska hålla en demonstration och efterföljande torgmöte. Det borde på sin höjd locka några sympatisörer och kanske få en del förbipasserande att stanna upp några minuter. Men nu är det SDU, Sverigedemokraternas ungdomsförbund, som arrangerar och därför är Malmö en belägrad stad.

Image

Halva det gigantiska Stortorget är avspärrat med kravallstaket och det är inte helt lätt att övertyga poliserna och SD:s representanter om att jag är journalist, särskilt som jag inte hittar mitt presskort. Men jag blir till sist insläppt, jag ser väl snäll ut. Ovanför oss cirklar en polishelikopter, varv efter varv. Det står piketbussar och ”svarta major” i vartenda hörn av torget och sex ridande poliser står beredda utanför det vackra, vita landshövdingeresidenset och framför det ännu vackrare Rådhuset väntar gulklädda SDU:are på att ställa upp för sin demonstration. På andra halvan av Stortorget, bakom kravallstaketen, står de som kallar sig antirasister. De skriker: ”Inga rasister på våra gator! Inga rasister i våran riksdag!” Några sjunger John Lennons Imagine men sedan hör jag plötsligt: ”Ut med packet!”

Image

Ut med packet?! Antirasisterna beter sig inte bara som sämsta sortens nynazister, de använder till och med samma slagord. Bisarrt.

Vad de hundratals poliserna kostar skattebetalarna har jag ingen aning om, men den här gången klarar Malmöpolisen i alla fall sin uppgift. Till skillnad från 2009 när en Israeldemonstration fick avbrytas på grund av äggkastande motdemonstranter. Det tar visserligen en hel timme innan tåget släpps iväg från Stortorget och det berodde enligt uppgift på att polisen rensade bort ligister från tågets väg. Tre personer greps misstänkta för förberedelse till upplopp och totalt omhändertogs ett tjugotal människor. Under väntetimmen står ungdomarna i kortärmade t-shirtar och håller tappert upp sina svenska flaggor och SDU-banderoller.

Image

– Fryser du inte? frågar jag flickan som står längst fram.
– Jo, som bara den!
– Hur känns det att stå här och höra alla människor som skriker på er och kallar er rasister?
– Det känns ingenting alls. Jag bryr mig inte.

Men en som bryr sig är Joakim Makkonen, som sitter i kommunfullmäktige för SD i Ystad. Han skakar på huvudet åt motdemonstranterna.

– Jag känner mig annekterad av dem! Det är så tröttsamt att bli kallad rasist när vi tvärtom säger att en svensk kan se ut hur som helst, bara han eller hon accepterar svenska lagar och regler och anpassar sig till vårt land. Och störst ansvar har dina kolleger – det är främst journalisternas fel att folk tror att vi är rasister!

Jag håller med honom. Jag kan inte begripa varför nästan alla svenska journalister och medier framställer Sverigedemokraterna som nästan- nazister. Det är inte bara ohederligt, det är farligt och uppviglande – det syns ju tydligt på mobben bakom kravallstaketen. De busvisslar, skramlar med nyckelknippor, skriker och visar fingret åt ungdomarna som vill diskutera politik och stå upp för sina åsikter. Och vad deras åsikter är har de uppenbarligen ingen aning om och inget intresse av att höra heller.

I gruppen bakom kravallstaketen är det minsann inte Voltaires ord som gäller: Jag avskyr din åsikt, men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den. Snarare tycks de förmedla: Jag avskyr din åsikt och du ska dö för att du uttrycker den.

åttaEfter en timmes väntan får demonstranterna äntligen börja tåga. Deras väg är kantad av kravallstaket och poliser, men SDU får åtminstone utnyttja sin demokratiska rättighet att demonstrera. Runt omkring dem, bakom kravallstaketen står människor och skriker: ”Inga rasister på våra gator! Inga rasister i våran riksdag!” Hatet i deras röster och ögon, skrämmer mig. Vad är det för pöbelfasoner? Vad hade hänt om inte poliserna skyddat de demonstrerande ungdomarna? Antagligen hade ”antirasisterna” kastat sig över dem och slitit dem i stycken, som de blodtörstiga bestar de såg ut att vara.

De gula SDU-flaggorna vajar i vinden men i tåget är det alldeles tyst. Så brukar det tydligen vara i dessa tåg, här ropas inga slagord som ”ropen skalla, dagis åt alla” eller varför inte ”ropa skalla, ej asyl till alla”. Tåget går den korta biten fram till Gustav Adolfs torg, rundar en fontän och tågar sedan tillbaka till Stortorget igen.

När tåget återkommer till Stortorget har antalet motdemonstranter minskat drastiskt. Polisens taktik har lyckats – många ”antirasister” fastnar bakom de yttre avspärrningarna.

Vid ett par tillfällen springer poliser iväg mot dessa yttre avspärrningar. Motdemonstranter har försökt forcera kravallstaketen, men här släpps ingen jävel över bron. Poliserna stoppar allt i sin linda.

sju

Så kommer äntligen talen igång. SDU:arna har skruvat upp volymen i högtalaren till max och det tjuter i öronen på oss som står innanför avspärrningen. Utanför avspärrningarna står unga kvinnor och män och sliter i kravallstaketen för att åstadkomma så mycket väsen som möjligt. Poliserna låter dem hållas och säger bara till när de blir för våldsamma.

Förste talare är William Hahne, vice ordförande i SDU:

– Det är absurt att det ska behövas 600 poliser för att vi ska kunna genomföra en helt laglig demonstration – för att skrikande vänsterextremister hotar oss. Mötes- och yttrandefriheten är grundläggande i vår demokrati, men här står ni och struntar fullständigt i våra grundlagar.

Förbundsordföranden Gustav Kasselstrand sa:

– Det är positivt att vi kunde genomföra vår demonstration men samtidigt väldigt tragiskt att det ska behövas en så stor och kostsam insats för att ett ungdomsförbund till ett riksdagsparti ska kunna nyttja sina grundlagsskyddade rättigheter i Sverige.

Läs de meningarna en gång till och fundera på vad det är som händer. Hur har så många svenskar fått för sig att de har rätt att hindra meningsmotståndare från att utnyttja sina demokratiska, medborgerliga, grundlagsskyddade rättigheter? Vems fel är det? Var gick det snett?

Själv är jag djupt bekymrad över tillståndet i Sverige. Det är hög tid för ett demokratiskt kunskapslyft för svenska folket. Den som tror att demokrati betyder att partier vars åsikter JAG inte gillar inte ska få sitta i riksdagen eller demonstrera eller hålla torgmöten, borde tvingas tillbaka till skolbänken.

Filmklipp:

Annonser

Vänsteranhängare visar sin tankeförmåga och kapacitet i filmklipp

14 Maj

ROMANTISERADE+EXTREMISTER

Galningarna i filmklippet i filmklippet är ”vuxna”. De beter sig sämre än små vilda kids som inte får nåt godis då de är med mamma i affären. Man kan bl.a se Dror ”shit to Gaza” Feiler som snart är i pensionsåldern. Vad vill han och de andra få sagt genom sitt ociviliserade uppträdande? Inbillar de sig att intelligenta och känslomässigt stabila personer är intresserade av att ta till sig deras vrålande och bankande ”budskap”?

Dessa personer har misslyckats i livet och är innerst inne medvetna om det. Dessa personer är hatiska ”mot allt och alla”, utom sig själva. De avskyr samhället i stort, som de anser har behandlat dem ”orättvist”. De avskyr och t.o.m hatar personer som lyckats bra och nått framgång i livet.

Tragiskt när vuxna människor inbillar sig att man når framgång inom politiken och opinionsbildningen genom att blåsa i visselpipor, banka på plåtbitar och liknande uttryck för sinnesförvirring som dessa allt som oftast ger prov på.

De hade garanterat nått större framgång med sitt ”budskap” och kunnat påverka opinionen mer och bättre om de exempelvis satte sig vid datorn och skrev några rader på facebook.

Frågeställning till er som propagerar för öppna gränser och fri invandring:

12 Maj

Ni är emot ett ”vi och dom”-tänkande, ni är emot indelning av människor, ni är emot ekonomiska klyftor o.s.v?

Ok, kan ni visa att ni i praktiken är beredda att omsätta detta i ert eget liv – exempelvis genom att inte låsa ytterdörren till ert hem, så att alla som vill, kan komma och bo hos er, tömma ert kylskåp och plocka med sig av era ägodelar? Detta är ju vad ni predikar – fast i större skala? Den av er som lever i ett förhållande och har barn, släpper gärna in en pedofil/våldtäktsman/psykopat i huset och låter denna ”leka” lite med partnern och barnen? Varför inte? Ni tycker ju det är ok att grovt kriminella, terrorister och krigsförbrytare släpps in i landet?

Även om ni inte tycker det är ”ok” att grovt kriminella, krigsförbrytare och terrorister tar sig in i landet, så är detta vad som faktiskt sker med den nuvarande svenska ”generösa” asylpolitiken. Man behöver inte ha hög intelligens för att kunna räkna ut att öppna gränser med fri invandring kommer att innebära stor ökning av terrorister, krigsförbrytare, mördare o.s.v. som kommer att söka sig hit?Image

Kränkthet har blivit en karriärväg i Sverige

8 Maj

Professor emeritus filosofi: Att vara eller att spela kränkt är inte främst en individuell företeelse. Yrkesmässig upprördhet å egna eller andras vägnar kan vara en karriär till maktpositioner i Sverige.

I sin roande artikel på Newsmill skrev David Eberhard nyligen om de kränkta som ett psykologiskt massfenomen. Det går 13 på dussinet, konstaterar han, och skissar på hur deras raseri framkallas. Eberhard fokuserar på de kränktas reaktion som beskrivs som en masspsykologisk företeelse.

I Expressen konstaterade Jan Gradvall att censurivern mot Tintin hade de flesta fakta fel. Hur kan en grupp personer vara så upprörda och ha så dåligt underlag?

Förklaringen tror jag är att de förmodade ”kränkningarna” bör ses ur ekonomiskt perspektiv. Min hypotes går ut på att det har skapats ett slags kränknings- och indignationsindustri vars aktörer söker eller aktivt framkallar kränkningsföreteelser som de sedan gör sig till talespersoner för. Hypotesen kan utvecklas och testas med ungefär samma metoder som i ”Freakonomics” av Levitt & Dubner.

En person som säger sig ha utsatts för kränkning förväntas att personligen spela upp rättmätig indignation. Men kränkningar uppstår framför allt därför att några aktörer valt en karriärväg som talesperson för de kränkta. De upplopp som vållas av en amerikansk kalkonrulle om Muhammed beror av att vissa imamer valt att kämpa om uppmärksamhet och makt genom att manipulera fram folkstormar. Sådana hetsimamer söker upp, underblåser eller producerar känslan av kränkning för att mana fram folkstormar som ibland är oansenliga i storlek men som får mycket medieplats.

På motsvarande sätt förhåller det sig i Sverige. Behrang Miri, konstnärlig ledare på Kulturhuset, är en ung medial person som vill göra karriär, han valde att göra sig talesperson för dem av Tintin kränkta (vilka är de?) och hans försök hade så när lyckats.

I mjuka samhällen – där makten inte avrättar sina kritiker – har maktmaskinen tenderat att kooptera kritiker, dvs att avlöna högljudda, obekväma grupper för att neutralisera deras kritik. I Sverige finns numera ett slags karriärvägar med avlönade sociala positioner som ombudsmän, representanter eller talespersoner för kränkta grupper. Radikalerna från 1968 köptes in av statsmaskinen och blev delar av statsmaskinen. Samma har skett med genuskämparna och företrädarna för den mystiskt tysta kunskapen som fått (för makten!) betydelselösa positioner i universitetsvärlden.

Den ekonomiska förklaringen av de utbredda kränkningsreaktionerna innebär att statliga resurser används för att kooptera högljudda smågrupper. Kooptering sker i välmående stater. Missnöjesyttringarna ljuder högst i de länder där de missnöjda grupperna relativt sett har de allra bästa förhållanden, politiskt, juridiskt och ekonomiskt. Missnöjet riktas mot symboliska bagateller. Solidaritetsyttringar med verkligt förtryckta i andra delar av världen är svaga.

Att vara talesperson för andras indignation kräver särskild uppdriven känslighet. Man ska kunna upptäcka att en grupp blivit kränkt innan någon annan eller ens gruppen själv märkt det. Man ger sken av att ha ett särskilt känsligt samvete, kombinerat med vaksamhet och skarp omdömesförmåga. Med suggestionsförmåga kan man sedan eventuellt med offrets hjälp få bekräftat att den förmodade kränkningen verkligen ägt rum. Därefter rider indignationskonsulten till storms mot samhällsfenomen, stödd av den rättmätiga indignation och ursinne han, hon eller hen själv producerat.

De yrkesmässigt upprörda siktar på en yrkesbana som mediakonsulter, ombudsmän, journalister, samhällsdebattörer, talespersoner, projektanställda eller politiker. De markerar revir på tidningarnas kultursidor och debattfora där de med oförsonlig kitslighet kämpar om utrymme och uppmärksamhet. Först självutsett ombud för de förmodat kränkta, sedan projektanställning och slutligen fast anställning i kränkthetens tjänst.

Det behövs ingen svår faktakunskap för att lyckas inom indignationsyrket. Man behöver inte kompetens som raketforskare eller epidemiolog för att lyckas i kränkningsindustrin. Yrket sysslar inte med allvarliga problem kring miljö, krig, fattigdom, sjukdomar, arbetslöshet och bristande integration. Alla dessa problem är mångdimensionella och verksamma åtgärder kräver respekt för fakta och en ingående analysförmåga.

Vid kränkthet räcker ren och skär indignation. Kränkningen baseras i allmänhet på ord och symboler där man helt subjektivt tolkar ut vad andra innerst inne menar. Om Du (eventuellt med hjälp av en indignationskonsult) tror att Du har blivit kränkt och upplever det så, så är Du enligt svensk norm också kränkt.

Kränkningsbranschen centreras på vem som ska ha kommunikativt tillträde till det offentliga rummet. Därför hetsar man mot filmer, böcker, symboler och ord. Det finns lite pengar att hämta i den branschen, och indignationskonsulten måste vara villig att slåss till det bittersta om småsmulor. Det finns visserligen berömmelse i branschen och ett slags informella utmärkelser – som att vara den som stoppade n*g*rbollarna i hela Sverige (utom i Sjöbo). Men det är en merit som bara kan inkasseras inom kränkningsbranschen, inte utanför. Man är fast inom sin bransch, och vadar runt i den småskurenhet som man energiskt upprätthåller.

Att ta indignationens skendebatter och s.k. debattörer på allvar är ett missförstånd. Indignationen är egenreklam i former som ger sken av rättmätig indignation mot djupa sociala missförhållanden. Skenbart ser deras inlägg ut som att man seriöst förfäktar en ståndpunkt, och kanske inbillar man sig verkligen att så är fallet. Men fakta, förklaringar, upplysning och argument hjälper inte mot dem. Tvärtom, de behöver ständig upprördhet och nya inbillade oförrätter för att motivera sin existens.

Om min ekonomiska analys är korrekt, så kan man undra över samhällsekonomiska konsekvenser av att understödja jakten på inbillade kränkningar.

Det kan vara en fördel för en koopterande stat att via lönelistan övervaka, avlänka och styra högljudda oroselement och att dessa håller sig fullt upptagna med revirstrider om symboler i det offentliga rummet.

Men minussidan väger antagligen tyngre. Det kan knappast vara psykosocialt gynnsamt att vistas i en småskuren miljö som jagar inbillade oförrätter och som markerar revir i det symboliska offentliga rummet. Hur mår man psykiskt efter några års Tintininspektioner eller n*g*rbollsanalyser? Kanske förlorar man förmåga att skilja viktiga frågor från bagateller, förmåga att skilja sakfrågor från symbolfrågor och vilja att kompromissa. Om indignationskarriären leder vidare in i politiken, kan det skapa avsevärda problem i stor skala.

Även om politikens innersta kretsar ökar sin bekvämlighet genom att avlänka orosstiftare, så undermineras istället andra samhällsorgan och media. De yrkesmässigt upprörda kan få avsevärt inflytande då de mobbar en vacklande överhet. Om ämbetspersoner saknar civilkurage, integritet och chefers stöd, så tenderar de att ge vika. Ett oroande exempel kan man se i Maciej Zarembas artikel ”Först kränkt vinner”, där en svag rektor på Lärarhögskolan högg sin personal i ryggen då de försökte hålla en rimlig standard på utbildningsnivån. En president på Harvard störtades, delvis ett offer för yrkesmässig upprördhet.

Indignationskonsulter kan förstöra saklig debatt på konferenser och underminera kompromissmöjligheter i kommittéer. Konsulterna letar efter tillfällen att få brusa upp mot någon som de kan klämma dit på anklagelser – öppna eller antydda – om rasism, sexism eller vidrig människosyn.

Det offentliga samtalet förstörs. Det som kallas politisk korrekthet grundas i mobbningsrädsla. Det offentliga Sverige (utom Sverigedemokraterna) är rädda för att bli genusmobbade eller rasistmobbade av indignationskonsulter. Det finns mycket allvarliga problem rörande invandring och integration, men ett sakligt samtal omöjliggörs därför att mobbningsrädda politiker, myndigheter och media duckar för frågorna. Avsaknaden av saklig debatt lämnar fältet öppet för en kamp mellan indignationskonsulter och populistpolitiker som båda saknar vilja och förmåga att bena upp problemen.

Om den ekonomiska förklaringen stämmer, så har staten anledning att se över sina koopteringsmekanismer. Det finns inom vård, skola och omsorg personer med betydligt större behov än de yrkesmässigt upprörda inom kultursektorn.

Den värsta sociala skadeverkningen från de yrkesmässigt indignerade är att intresset avlänkas från de delar av offentlig verksamhet som är verkligen viktiga. Kränkningsindustrin underminerar integritet, kompetens och civilkurage inom statsapparaten. Den skadar demokratins anseende och dess verksamheter. Även om det är svårt för sansade personer att ta den uppskruvade bagatelljakten på allvar, så kan den indirekt ha avsevärda skadeverkningar.

Att en rap-stjärna blev konstnärlig ledare och skulle skaffa sig meriter genom att brännmärka rasismen i Tintin är som en karikatyr av en karriärväg inom kränkningsindustrin. Karikatyren säger oss en typisk sanning genom sin parodiska överdrift. Behrang Miri spelade indignationssträngen aningen för hårt. Men det lär finnas andra öppningar i indignationsindustrin för en driftig och innovativ ung man i karriären.

Text: Bertil Rolf.

OM FÖRFATTAREN
Jag har vid svenska universitet och högskolor forskat och undervisat bland annat om inkompetens och irrationalitet, deras alternativ, orsaker och botemedel i mer än 25 år. Jag skrev min första svenska bok om tillämpad logik i mediadebatt år 1984. Nyligen pensionerad professor i filosofi.Image