Kränkthet har blivit en karriärväg i Sverige

8 Maj

Professor emeritus filosofi: Att vara eller att spela kränkt är inte främst en individuell företeelse. Yrkesmässig upprördhet å egna eller andras vägnar kan vara en karriär till maktpositioner i Sverige.

I sin roande artikel på Newsmill skrev David Eberhard nyligen om de kränkta som ett psykologiskt massfenomen. Det går 13 på dussinet, konstaterar han, och skissar på hur deras raseri framkallas. Eberhard fokuserar på de kränktas reaktion som beskrivs som en masspsykologisk företeelse.

I Expressen konstaterade Jan Gradvall att censurivern mot Tintin hade de flesta fakta fel. Hur kan en grupp personer vara så upprörda och ha så dåligt underlag?

Förklaringen tror jag är att de förmodade ”kränkningarna” bör ses ur ekonomiskt perspektiv. Min hypotes går ut på att det har skapats ett slags kränknings- och indignationsindustri vars aktörer söker eller aktivt framkallar kränkningsföreteelser som de sedan gör sig till talespersoner för. Hypotesen kan utvecklas och testas med ungefär samma metoder som i ”Freakonomics” av Levitt & Dubner.

En person som säger sig ha utsatts för kränkning förväntas att personligen spela upp rättmätig indignation. Men kränkningar uppstår framför allt därför att några aktörer valt en karriärväg som talesperson för de kränkta. De upplopp som vållas av en amerikansk kalkonrulle om Muhammed beror av att vissa imamer valt att kämpa om uppmärksamhet och makt genom att manipulera fram folkstormar. Sådana hetsimamer söker upp, underblåser eller producerar känslan av kränkning för att mana fram folkstormar som ibland är oansenliga i storlek men som får mycket medieplats.

På motsvarande sätt förhåller det sig i Sverige. Behrang Miri, konstnärlig ledare på Kulturhuset, är en ung medial person som vill göra karriär, han valde att göra sig talesperson för dem av Tintin kränkta (vilka är de?) och hans försök hade så när lyckats.

I mjuka samhällen – där makten inte avrättar sina kritiker – har maktmaskinen tenderat att kooptera kritiker, dvs att avlöna högljudda, obekväma grupper för att neutralisera deras kritik. I Sverige finns numera ett slags karriärvägar med avlönade sociala positioner som ombudsmän, representanter eller talespersoner för kränkta grupper. Radikalerna från 1968 köptes in av statsmaskinen och blev delar av statsmaskinen. Samma har skett med genuskämparna och företrädarna för den mystiskt tysta kunskapen som fått (för makten!) betydelselösa positioner i universitetsvärlden.

Den ekonomiska förklaringen av de utbredda kränkningsreaktionerna innebär att statliga resurser används för att kooptera högljudda smågrupper. Kooptering sker i välmående stater. Missnöjesyttringarna ljuder högst i de länder där de missnöjda grupperna relativt sett har de allra bästa förhållanden, politiskt, juridiskt och ekonomiskt. Missnöjet riktas mot symboliska bagateller. Solidaritetsyttringar med verkligt förtryckta i andra delar av världen är svaga.

Att vara talesperson för andras indignation kräver särskild uppdriven känslighet. Man ska kunna upptäcka att en grupp blivit kränkt innan någon annan eller ens gruppen själv märkt det. Man ger sken av att ha ett särskilt känsligt samvete, kombinerat med vaksamhet och skarp omdömesförmåga. Med suggestionsförmåga kan man sedan eventuellt med offrets hjälp få bekräftat att den förmodade kränkningen verkligen ägt rum. Därefter rider indignationskonsulten till storms mot samhällsfenomen, stödd av den rättmätiga indignation och ursinne han, hon eller hen själv producerat.

De yrkesmässigt upprörda siktar på en yrkesbana som mediakonsulter, ombudsmän, journalister, samhällsdebattörer, talespersoner, projektanställda eller politiker. De markerar revir på tidningarnas kultursidor och debattfora där de med oförsonlig kitslighet kämpar om utrymme och uppmärksamhet. Först självutsett ombud för de förmodat kränkta, sedan projektanställning och slutligen fast anställning i kränkthetens tjänst.

Det behövs ingen svår faktakunskap för att lyckas inom indignationsyrket. Man behöver inte kompetens som raketforskare eller epidemiolog för att lyckas i kränkningsindustrin. Yrket sysslar inte med allvarliga problem kring miljö, krig, fattigdom, sjukdomar, arbetslöshet och bristande integration. Alla dessa problem är mångdimensionella och verksamma åtgärder kräver respekt för fakta och en ingående analysförmåga.

Vid kränkthet räcker ren och skär indignation. Kränkningen baseras i allmänhet på ord och symboler där man helt subjektivt tolkar ut vad andra innerst inne menar. Om Du (eventuellt med hjälp av en indignationskonsult) tror att Du har blivit kränkt och upplever det så, så är Du enligt svensk norm också kränkt.

Kränkningsbranschen centreras på vem som ska ha kommunikativt tillträde till det offentliga rummet. Därför hetsar man mot filmer, böcker, symboler och ord. Det finns lite pengar att hämta i den branschen, och indignationskonsulten måste vara villig att slåss till det bittersta om småsmulor. Det finns visserligen berömmelse i branschen och ett slags informella utmärkelser – som att vara den som stoppade n*g*rbollarna i hela Sverige (utom i Sjöbo). Men det är en merit som bara kan inkasseras inom kränkningsbranschen, inte utanför. Man är fast inom sin bransch, och vadar runt i den småskurenhet som man energiskt upprätthåller.

Att ta indignationens skendebatter och s.k. debattörer på allvar är ett missförstånd. Indignationen är egenreklam i former som ger sken av rättmätig indignation mot djupa sociala missförhållanden. Skenbart ser deras inlägg ut som att man seriöst förfäktar en ståndpunkt, och kanske inbillar man sig verkligen att så är fallet. Men fakta, förklaringar, upplysning och argument hjälper inte mot dem. Tvärtom, de behöver ständig upprördhet och nya inbillade oförrätter för att motivera sin existens.

Om min ekonomiska analys är korrekt, så kan man undra över samhällsekonomiska konsekvenser av att understödja jakten på inbillade kränkningar.

Det kan vara en fördel för en koopterande stat att via lönelistan övervaka, avlänka och styra högljudda oroselement och att dessa håller sig fullt upptagna med revirstrider om symboler i det offentliga rummet.

Men minussidan väger antagligen tyngre. Det kan knappast vara psykosocialt gynnsamt att vistas i en småskuren miljö som jagar inbillade oförrätter och som markerar revir i det symboliska offentliga rummet. Hur mår man psykiskt efter några års Tintininspektioner eller n*g*rbollsanalyser? Kanske förlorar man förmåga att skilja viktiga frågor från bagateller, förmåga att skilja sakfrågor från symbolfrågor och vilja att kompromissa. Om indignationskarriären leder vidare in i politiken, kan det skapa avsevärda problem i stor skala.

Även om politikens innersta kretsar ökar sin bekvämlighet genom att avlänka orosstiftare, så undermineras istället andra samhällsorgan och media. De yrkesmässigt upprörda kan få avsevärt inflytande då de mobbar en vacklande överhet. Om ämbetspersoner saknar civilkurage, integritet och chefers stöd, så tenderar de att ge vika. Ett oroande exempel kan man se i Maciej Zarembas artikel ”Först kränkt vinner”, där en svag rektor på Lärarhögskolan högg sin personal i ryggen då de försökte hålla en rimlig standard på utbildningsnivån. En president på Harvard störtades, delvis ett offer för yrkesmässig upprördhet.

Indignationskonsulter kan förstöra saklig debatt på konferenser och underminera kompromissmöjligheter i kommittéer. Konsulterna letar efter tillfällen att få brusa upp mot någon som de kan klämma dit på anklagelser – öppna eller antydda – om rasism, sexism eller vidrig människosyn.

Det offentliga samtalet förstörs. Det som kallas politisk korrekthet grundas i mobbningsrädsla. Det offentliga Sverige (utom Sverigedemokraterna) är rädda för att bli genusmobbade eller rasistmobbade av indignationskonsulter. Det finns mycket allvarliga problem rörande invandring och integration, men ett sakligt samtal omöjliggörs därför att mobbningsrädda politiker, myndigheter och media duckar för frågorna. Avsaknaden av saklig debatt lämnar fältet öppet för en kamp mellan indignationskonsulter och populistpolitiker som båda saknar vilja och förmåga att bena upp problemen.

Om den ekonomiska förklaringen stämmer, så har staten anledning att se över sina koopteringsmekanismer. Det finns inom vård, skola och omsorg personer med betydligt större behov än de yrkesmässigt upprörda inom kultursektorn.

Den värsta sociala skadeverkningen från de yrkesmässigt indignerade är att intresset avlänkas från de delar av offentlig verksamhet som är verkligen viktiga. Kränkningsindustrin underminerar integritet, kompetens och civilkurage inom statsapparaten. Den skadar demokratins anseende och dess verksamheter. Även om det är svårt för sansade personer att ta den uppskruvade bagatelljakten på allvar, så kan den indirekt ha avsevärda skadeverkningar.

Att en rap-stjärna blev konstnärlig ledare och skulle skaffa sig meriter genom att brännmärka rasismen i Tintin är som en karikatyr av en karriärväg inom kränkningsindustrin. Karikatyren säger oss en typisk sanning genom sin parodiska överdrift. Behrang Miri spelade indignationssträngen aningen för hårt. Men det lär finnas andra öppningar i indignationsindustrin för en driftig och innovativ ung man i karriären.

Text: Bertil Rolf.

OM FÖRFATTAREN
Jag har vid svenska universitet och högskolor forskat och undervisat bland annat om inkompetens och irrationalitet, deras alternativ, orsaker och botemedel i mer än 25 år. Jag skrev min första svenska bok om tillämpad logik i mediadebatt år 1984. Nyligen pensionerad professor i filosofi.Image

Annonser

Ett svar to “Kränkthet har blivit en karriärväg i Sverige”

  1. oldman94 maj 8, 2013 den 10:05 f m #

    Intressant! Som nybliven arbetslös fick jag tid till tanke och eftertanke. Upptäckte att mitt liv inom nyttig verksamhet dvs skattegenerande såväl som industriberikande inte på motsvarande sätt skötts av de olika skattefinansierade ”jippona” såväl som behövliga verksamheter.
    Vi har på tok för mycket pengar i detta land som används på nonsens och icke produktiva verksamheter……den information vi erhåller genom de vanliga informationskanalerna, benämnda PK, skulle ju kunna förmedlas på bara 10% av dessa kostnader. Däremot skulle resterande medlen, 90%, göra stor nytta i undersökande verksamheter såväl som rapporterande av trender, förändringar etc. rörande bidragsberoenden i alla former, resultat i skolor och universitet etc.

    Det är inte en kränkning bara för att man tar illa upp men har hört samma resonemang från feminina källor…..typ: En kränkning är om man upplever som kränkt. Riktigt diffus definition….i betraktarens öga liksom…..eller Google Glasses med bilder från HQ´s..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: