Ökad illegal invandring och minskad respekt för asylprocessen är ett politiskt misslyckande

29 Jul

I motsats vad våra beslutsfattare (naivt) föreställde sig när den nuvarande rättssäkra asylprocessen med migrationsdomstolar och möjlighet till överklagande infördes 2006, har den illegala invandringen och antalet asylanter som inte respekterar ett avslag ökat i stället för att minska. Enligt Migrationsverkets siffror är det idag en majoritet, 55 procent, som inte accepterar att få nej och som i stället för att återvända hem väljer att gå under jorden i Sverige. Utöver dem tillkommer alla de som bara helt sonika struntar i att söka uppehållstillstånd och slår sig ned här ändå. Migrationsminister Tobias Billström (M) vill dock inte erkänna detta som ett politiskt misslyckande.

En trolig förklaring till denna negativa utveckling är att det kontinuerligt blivit allt bekvämare att leva som illegal i Sverige. Skillnaden mellan att vistas här lagligt och olagligt har successivt suddats ut, rättigheterna ökat och skyldigheterna minskat. Som illegal omfattas du idag av rätt till offentligt finansierad sjukvård, tandvård, skola för barnen, fackliga rättigheter på arbetsmarknaden och mycket annat. Fler politiska beslut fattas som gynnar en illegal tillvaro i Sverige än som försvårar den.

De rättigheter och den samhällsservice man som illegal eventuellt ändå fortfarande formellt saknar kan man få genom att det i Sverige inte är straffbart att begå medhjälpsbrott relaterade till brott mot utlänningslagen, så länge man inte gör det med ekonomisk vinning som främsta motiv. Detta har inneburit att det har vuxit upp en brokig flora av asylanarkistiska organisationer och individer som öppet trotsar demokratins och rättsstatens principer. Dessa hjälper självsvåldigt illegala att ta sig in i landet och att gömma sig här, de obstruerar mot en av riksdagen beslutad ordnad och reglerad invandring, sätter sig över lagar och regler och odlar dessutom en förvirrad självbild där man tror sig stå på det godas sida i sin samhällsomstörtande verksamhet.

Polisen, som formellt fortfarande har att leta rätt på illegala och verkställa ut- och avvisningsbeslut, får inte längre utföra sitt arbete på ett effektivt sätt och söka efter dessa personer där de faktiskt finns. Opinionsbildare med en migrationsextremistisk agenda ropar på att än fler platser i samhället än idag ska utropas till frizoner där illegala ska kunna vistas utan risk att gripas och utvisas för sin brist på hörsamhet gentemot svenska myndigheter och domstolar och sina brott mot utlänningslagen.

Inom den svenska journalistkåren har flertalet kastat konsekvensneutralitet, journalistisk hederlighet och objektivitet överbord och missbrukar sin ställning genom att driva sin personliga migrationspolitiska agenda på nyhetsplats. Således bevakar man ensidigt fall där personer fått avslag på asylansökan och beskriver dessa beslut som orättfärdiga och inhumana samtidigt som man konsekvent förtiger alla de tusentals fall där personer på ett verkligt upprörande sätt beviljats asyl i Sverige trots ostyrkta och falska identiteter, trots påhittade flyktinghistorier, rentav trots begångna brott i landet.

Vad som är förvånande är inte att resultatet av förändringarna av den svenska asylprocessen har lett till en ökad illegal invandring och minskad respekt bland utlänningar för svenska lagar, myndigheter och domstolar. Det som förvånar är i stället att beslutsfattare i riksdagen förespeglade sig en motsatt utveckling när man för sju år sedan klubbade de omfattande förändringar av den svenska asylprocessen som vi idag kan utvärdera. I synnerhet om man också beaktar övriga migrationsrelaterade beslut som fattats sedan dess.

Endast en verklighetsfrånvänd byråkratpolitiker kan inbilla sig att asylsökare som kommer till Sverige från länder som saknar rättstradition och ordnade samhällsstrukturer skulle påverkas i respekten för ett avslagsbeslut beroende på om de får ärendet handlagt av en utlänningsnämnd eller i en migrationsdomstol. Dessa migranters agerande styrs inte av utseendet på formella beslutsstrukturer som de antingen ser som svårbegripliga abstraktioner eller utifrån erfarenheter från hemlandet knappast har anledning att känna förtroende för. För dessa människor handlar det mer om konkreta påtagligheter, exempelvis hur lätt eller svårt, fördelaktigt eller ofördelaktigt det är att uppehålla sig i Sverige – lagligt eller på annat sätt.

Samtidigt som den nya asylprocessen infördes ändrades också lagen så att det blev lättare att få asyl och uppehållstillstånd av humanitära skäl, dvs med betydligt lägre ställda krav än vad som anges i de internationella konventioner Sverige har förbundit sig att följa. Detta i kombination med en redan i förhållande till andra länder extremt generös tolkning av Genèvekonventionen har inneburit en kraftig tillströmning av ekonomiska migranter som ställer sitt hopp till att genom missbruk av asylrätten skaffa sig ett nytt och bättre liv i just svenskarnas land.

Sverige ligger idag i den absoluta toppen i Europa vad gäller icke-västlig asyl- och anhöriginvandring, inte bar räknat per capita utan även i absoluta tal. Det innebär att vi även med bibehållen procentuell andel personer som inte respekterar den svenska asylprocessens utfall, i absoluta tal får in alltfler illegala invandrare i landet. Eftersom det fortlöpande blivit alltmer gynnsamt att uppehålla sig illegalt i Sverige, är den procentandel som väljer detta framför att hörsamma ett asylavslag inte konstant utan ökar. Den trenden motverkas knappast ens på marginalen av några byråkratiska förändringar i hur asylärenden handläggs.

Den ökande trenden förstärks dessutom ytterligare genom att vi är med i EU och att flertalet andra EU-länder inte på motsvarande sätt har gjort det behagligare att vistas i landet illegalt. För den som sökt asyl i ett annat EU-land, fått avslag och beslutat gå under jorden finns idag således starka incitament för att inte göra det i det land där avslag meddelats, utan att i stället välja Sverige som land att gömma sig i. Som om detta inte vore nog har Sverige också börjat åsidosätta Dublinkonventionen och låta personer som redan sökt asyl i ett EU-land söka på nytt i Sverige. Dessa undantag gäller generellt för vissa länder och numera också generellt för alla asylanter under 18 år.

Det tar heller inte stopp där. För att göra det än mer gynnsamt att gömma sig just i Sverige har vi här infört ett belöningssystem där den som lyckas bryta mot utlänningslagen tillräckligt länge, för närvarande fyra år, ges rätt söka asyl på nytt. Vid den förnyade asylansökan tas då hänsyn till att man som illegal i Sverige har skaffat sig en starkt anknytning till vårt land. Särskilt ömmande är om man under asylprocessen eller den efter avslag påföljande illegala vistelsetiden i Sverige har skaffat barn och låtit dem rota sig här. Om man mot förmodan inte lyckas få asyl heller andra gången, är det inte ovanligt att man ånyo gömmer sig och låter preskriptionstiden för avslaget löpa ut ytterligare en eller flera gånger.

Verkligheten idag är att färre än hälften av de som får avslag på asylansökan lämnar Sverige. Ett okänt antal personer tar sig också in i landet utan att bry sig om att söka uppehållstillstånd eftersom de funnit att det går bra att leva här ändå. I reda siffror innebär det att många tiotusentals, kanske bortemot hundratusen människor uppehåller sig illegalt i Sverige. Inom några decennier kan den siffran ha ökat till en miljon.

Detta skapar en tilltagande erosion på samhällskroppen som får den ordande arbetsmarknaden att vittra sönder, gör det omöjligt att driva företag på ett hederligt sätt och lika omöjligt att upprätthålla en offentligfinansierad välfärd. Redan den legala massinvandringen skapar svårbemästrade effekter av det slaget. Den illegala invandringen knuffar situationen över randen till ren katastrof.

Vi kan välja att fortsätta lura oss själva att den förda massinvandringspolitiken ska vändas från misslyckande till framgång, bara vi skjuter till ytterligare några miljarder till de etthundra vi redan spenderar varje år, bara vi inför ännu ett antal riktade (läs: svenskdiskriminerande) subventioner på arbetsmarknaden och kvoteringssystem i utbildningsväsendet, bara vi informerar bort svenskarnas påstådda vardagsrasism och främlingsfientlighet som hävdas vara den egentliga orsaken till att invandrarna inte kommer in i samhället. Vi kan fromt fortsätta hoppas att den illegala invandringen ska minska och fler respektera ett avslag bara asylprocessen blir mer transparent för de asylsökande.

Vi kan också agera än mer ansvarslöst än idag och göra så som Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin förordat – ge amnesti åt alla som tar sig in illegalt i landet, ge dessa än fler rättigheter och förmåner som en förelöpare till drömmen och en helt fri invandring. Detta utan att räkna på eller bry sig om vilka offentliga kostnader en sådan politik medför. Eller så kan man, som Centerpartiet, öppet och nyliberalt argumentera för den svenska modellens avskaffande som ett sätt att förverkliga den överordnade drömmen om nedmonterade nationsgränser.

Ett annat alternativ är förstås att vi åter börjar bedriva en ansvarsfull invandringspolitik i paritet med vad Sverige mäktar med, såväl ekonomiskt och socialt som kulturellt, utan att vår homogena nationella identitet slås sönder. I det alternativet ligger också att vi uppgraderar utlänningslagen till prioriterad att upprätthålla, att det görs svårt eller omöjligt att uppehålla sig illegalt i Sverige, att befattning med illegal invandring genom medhjälpsbrott straffar sig ordentligt och att polisen tillåts arbeta effektivt med att leta rätt på illegala invandrare där de faktiskt uppehåller sig för verkställande av ut- och avvisningsbeslut.

“Vi ska inte ha ett sådant samhälle där människor kan leva både i och utanför samhället. Det är ett problem som vi naturligtvis måste lösa“, sade dåvarande socialdemokratiska migrationsminister Barbro Holmberg i den riksdagsdebatt som föregick beslutet att lägga ned Utlänningsnämnden och införa nuvarande system med migrationsdomstolar. I den debatten deltog för även nuvarande migrationsminister Tobias Bilström. De senaste mandatperioderna är det han och hans parti som haft huvudansvaret för hanteringen av den illegala invandringen.

I en intervju med SvD säger Billström att “det är viktigt att människor respekterar de beslut som fattas på samma sätt som man respekterar alla andra beslut som fattas av myndigheter och domstolar“. Han uttrycker också en “önskan” om att andelen asylsökande som får avslag och självmant återvänder var högre än idag men han vill inte erkänna att det är ett politiskt misslyckande att så inte är fallet. Billström deklarerar dock att hans “inriktning som minister är att vi alltid ska se till att de som får avslag lämnar Sverige“.

Så väl Holmbergs som Billströms ord är invändningsfria och skulle kunna ha uttalats av i stort sett vilken ansvarig sjuklöverpolitiker som helst. I motsats till 2005 när dagens asylprocess fastslogs, finns idag ett åttonde parti i riksdagen som inte bara kastar självklarheter omkring sig som tomma glosor utan som faktiskt menar vad de säger och dessutom har en politik som borgar för att det också blir som man har sagt. Att döma av den senaste tidens opinionsundersökningar, där detta parti nu kliver fram som Sveriges tredje största, förefaller alltfler anse att såväl borgerliga allianspartier som rödgröna dito har förverkat sitt förtroende vad gäller att komma till rätta med såväl den illegala invandringen som andra migrationsrelaterade missförhållanden.

Text: Mats Dagerlind. Pulicerad i Avpixlat 2013-07-29.

Image

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: