Till min syster

13 Aug

socialen

Ett par veckor kvar till valet och det pågår en kapplöpstävling bland Sveriges politiker. Det är en kapplöpning i godhet. Om vem som är godast. Vem som är humanast. Vem som är tolerantast. Vem som är snällast. Vem som bryr sig mest. Det handlar om flyktingpolitik. Det handlar om människor i nöd. Människor som är offer för världens konflikter och som behöver omvärldens hjälp. De flesta är överens om det. Att vi som lever i länder där vi är förskonade från den typen av konflikten som så många andra lever i också måste ta vårt ansvar att hjälpa andra. Få ifrågasätter det. Det är inte det som är problemet. Det är lösningarna det tvistas om. Ändå tycks det som om det bara finns ett givet svar på problemet. En god lösning. Låt dem komma till Sverige. Ta hit dem till Sverige. Ingen ska lämnas utanför. Så går tongångarna. Det är en godhetens kapplöpning där ord ‘värdegrund’ kommit att bli modeord i debatten. Synonymt med den goda sidan. Ord som som fungerar lika mycket som självmedvetna godhetsmarkörer som pekpinnar för att kunna misskreditera andra. Där de som är av annan åsikt – den som ser andra lösningar inte bara förlorar racet i godhet också sällar sig till de ondas sida. I en tävling utan nyanser. Utan andra perspektiv. Där ord kommit att bli redskap hos politikers ohederlighet. För ord är bara ord. Kvar står verkligheten. Den bistra verkligheten som inte går att trolla bort med tjusiga begrepp eller förskönande löften. Verkligheten som inte alltid är så enkel som de som förespråkar ett frikostigt flyktingmottagande tycks tro. Eller åtminstone tycks vilja få oss att tro.

Så låt oss diskutera verkligheten.

Verkligheten är att det år 1990 fanns tre utanförskapsområden i Sverige. Jag upprepar tre. Tre ökända områden. Idag har vi 186 sådana. 186 utanförskapsområden som präglas av segregation och alienation. Som präglas av bidragsberoende och människor i direkt utanförskap. Där det finns skolor med barn som härstammar från all världens länder utom Sverige. Där 100 procent av barnen är av annan härkomst. Där svenskar är främlingar. Där Sverige är något främmande. Där det puttrar ett svenskhat som visar sig i hatbrott mot svenskar som aldrig registreras utan istället förtigs. Där röken av brinnande bilar inte är det enda ångorna som stiger upp i ett land där människors lycka över att få ha kommit över gränsen snabbt förvandlas till missnöje och vrede när inget blev som man tänkt sig. Vi ser det i form av ett ökat våld. En ökad misstro mot samhället. En respektlöshet mot auktoriteter och osämja människor emellan. Vi kan inte längre blunda för det. För det som inte fångas upp i medias blickfång observeras av människor vars röster inte längre går att tysra. Av någon anledning tycks det här inte vara nog skäl nog att diskutera baksidorna av en generös migrationspolitik. Trots att baksidornas blinkers slagits på för länge sen. Bortglömt är också ansvaret. Ansvaret som handlar om att kunna ta hand om de människor som kommer hit. Ansvar att ta hand om de som redan lever här. Ansvar att förvalta det som förts över av de som redan levt här. Ansvar som aldrig någonsin kan handla om vem som vem som låter mest snäll utan enbart om vad som är snällt.

Så låt oss diskutera snällhet.

Att vilja vara snäll och att vara snäll är två olika begrepp som inte alltid hänger ihop. Helt enkelt därför att sinneslagsetiken – regeln om att det är avsikterna som är avgörande för huruvida en människas handlingar är rätt eller fel möjligen kan tillämpas av individer i dagliga situationer men knappast kan eller ska styra ett land. Att vara snäll är inte att bjuda in människor till luftslott. Antingen inser vi det eller så gör vi det inte. En helhetssyn kräver ansvarstagande. En konsekvensanalys. Inte en överdriven tilltro till kortsiktiga lösningar och utopiska fantasier. För visst kan vi försköna verkligheten efter egna önskemål. Lyfta fram praktexemplaren på lyckade invandrare. Plocka godbitarna ur smörgåsbordet och fortsätta spotta ut anklagelser om chauvinism och främlingsfientlighet till den som vågar säga något annat. Men hur förhåller vi oss till den reella statistiken? Vad gör vi med det tusentals och åter tusentals som aldrig lyckas. De som kommer hit med en dröm om ett nytt liv men istället blir till skuggor av sitt forna jag. Det som fastnar i förorternas enklaver. I parallella samhällen. Områden som präglas av arbetslöshet, kriminalitet, drogmissbruk, och utanförskap. De som aldrig kommer därifrån. Vilka tar ansvar för dem? Vad säger vi till dem? Hur förklarar vi att den magiska guldbiljetten till det här landet var en biljett till social utslagenhet och områden i sönderfall. Till förorter som brinner och skolor som havererar. Där drömmar grusas sönder. Där levande själar aldrig får komma till sin rätt.

För mig och många andra blir det här en omöjlig ekvation att upprätthålla. Det går inte att dribbla bort siffror och statistik. Inte ens när intentionerna är som bäst. Att tro det är inte bara ansvarslöst. Det är förfärligt och människoovänligt. Det är att relativisera bort stora problem som får ödesdigra konsekvenser. Det är att relativisera bort människoliv.

Text: Anahita Solimanaznavi


Politik1

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: