Den farliga lögnen

12 Jan

Det finns en sak som jag har mycket svårt att fatta. Det rör sig om mina medmänniskors oförmåga att förstå att det finns enorma kulturskillnader mellan den muslimska och den icke-muslimska världen.

Sveriges befolkning är delad. Det moderna ordet för detta är ”det polariserade samhället”. De flesta är rädda för att uttrycka sin egen mening om den inte överensstämmer med konsensus. Bland vanliga människor finns en uttalad beröringsångest när det handlar om bara att försöka förstå obehagliga fakta. Att avvisa glasklara sanningar som högerextremistisk propaganda har genom de senaste två decennierna blivit den nya nationalsporten i Sveas rike.

Det senaste året har präglats av en lång rad terrordåd. Raden av halshuggningar, kniv- eller skottdramer och avrättningar utförda med hjälp av motorfordon med eller utan lasten full av dynamit är lång som ett ont år. Den sjunde januari i år kulminerade denna våg av attentat med morden på 10 journalister och två poliser i Paris.

Samtliga illdåd har utförts av individer som, förutom att vara muslimer, även förefaller ha ett mycket begränsat ordförråd som gemensam nämnare. ”Allah U Akbar” tycks vara deras motto – eftersom det är detta de skriker upprepade gånger medan de utför sina gärningar.

Trots detta har ledare i hela världen hittills, gång på gång, avvisat att dessa handlingar har något med islam att göra. Från Obama och neråt låter det varje gång: ”Islam är fredens religion” eller: ”Någon har rånat och våldfört sig på islam, för att använda denna fredliga religion för sina egna äckliga syften”. Vi är några stycken som vet bättre.

En genomgående regel här är att någon i utövarnas familj, mamma eller pappa, intervjuas av en journalist som låter dessa olyckliga föräldrar gråta fritt på skärmen och in i åskådarnas vardagsrum och hjärtan: ”Min pojke har alltid varit snäll. När han var barn brukade han gråta om jag dödade en fluga!” Sedan brukar sanningen komma fram dagarna därpå. Orsaken till den ”olyckliga radikaliseringen” finns nästan alltid runt hörnet i den lokala moskén. Ändå står etablissemanget fast vid att händelsen inget har med islam att göra.

Då är vi vid sakens kärna. Redan 2008 beskrev den kände Mellanösternexperten Daniel Pipes förloppet som skildras ovan med syftet att få ett syndrom officiellt godkänt. Han använde en beteckning som redan florerade i miljön, ”Sudden Jihad Syndrome”. Med ”sudden” hänvisar Pipes inte till att människan plötsligt blir galen och börjar mörda i Allahs namn. ”Sudden” beskriver i detta sammanhang däremot upplevelsen hos den eller de som attacken gäller. I ena ögonblicket är det lugn och ro på gatan, i nästa är allt ett dödligt ragnarök.

Vi som ser vad som försiggår och inte har problem med att koppla ihop händelser med det som kom före, har inga problem att förstå att det är våldsideologin islam som ligger bakom dessa människors handlingar. Handlingar som ju i de allra flesta fall är försedda med så övertydliga ”koran-avtryck” att det krävs en reell hjärntvätt för inte att kunna se hur vanvettet hänger ihop.

Intellektuellt begriper jag att många människor inte äger förmågan att se hela mönstret. I vår faktaresistenta värld, där praktisk etik efterhand är ett okänt begrepp och urdriften med ändamålet att säkra gruppens överlevnad endast finns kvar hos ett fåtal människor, kan man inte förvänta sig för mycket. Motivet bryter ju så totalt med den rådande uppfattningen, att alla människor egentligen har samma drömmar och önskar samma sak – kort sagt, ”allas lika värde” krackelerar ovillkorligt när vi ställs inför islam och rättroende muslimer som tar sin jihad på allvar.

Att i självbevarande syfte börja bedöma alla muslimer – alltså varenda en – som en potentiell terrorist, med grund i ovanstående, finns det inte många som klarar av rent mentalhygieniskt. Inte ens om vi bryter ner massan i mindre enheter – från vilka man kan förvänta sig ett anfall av ”Sudden Jihad” – såsom ”mycket troende muslimer”, klarar de flesta att gå emot sina egna inre värden och döma ut en annan grupp som särskilt farlig.

Tyvärr måste jag konstatera att den eviga lögnen om ”att det har inget med islam att göra” redan har kostat och kommer att kosta många fler liv i onödan därför att våra ledare, pressen och den konsensusbevarande eliten använder all sin makt för att invagga folket i en känsla av trygghet där allt är lika bra, lika mycket värt eller vice versa. De har frammanat en bild av en drömvärld där det, i motsättning till verkligheten, inte finns riskfyllda nyanser eller dolde faror som det är upp till den enskilda att se upp för.

”Sudden Jihad Syndrome” är lika verkligt som blodpropp och hjärtattack. De senare lägger vi ned hur mycket som helst med resurser på att undvika, medan det första inte ens erkänns av våra rädda ledare, och själva förbjuds vi att rusta oss i kampen mot eländet.

Text: Hans Erling Jensen
Styrelseordförande Right Hand Aid
SD-ledamot i Sjöbo kommunfullmäktige

Publicerad som insändare i Avpixlat 2015-01-12

islamic_terror_against_democracy_boston

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: