Nyss kommit hem från en kort promenad till min närbutik.
En kvinna hade två barn med sig. De var cirka 5-7 år gamla. En pojke och en flicka. De lydde inte sin mamma utan fortsatte klämma och trycka sönder choklad. Pojken som såg ut att vara äldst av syskonen tryckte sönder en chokladtomte och jag sa till honom ”Det är ingen som vill köpa den nu när du har tryckt sönder den”.
Mamman både hörde och såg.
Min åsikt är att en psykiskt frisk, ansvarstagande mamma hade tagit den sönderkrossade chokladtomten och visat i kassan och talat om vad som hade hänt. Möjligt hon hade sluppit undan betalningsansvar – men nu tog hon inget ansvar alls och var ett dåligt föredöme för sina barn.
Detta var ingen stor sak – men om alla beter sig lika illa, blir det till sist kaos.
Värre anser jag det var den gången jag sa till en pappa med två barn, att han skulle få sina barn att sluta kasta sten på änderna i ån:
Han svarade: ”Sköt du ditt”.
Ett annat exempel, är när jag sa till en pappa som var upptagen med sin mobil i varuhus, att han borde säga till sina barn att plocka upp ostarna de kastat på golvet.
Han blev på gränsen till hotfull:
”Du tog chansen nu när du såg att jag var upptagen med min telefon….passa dig”
Med sådana föräldrar, anser jag inte det är märkligt att barnen har problem med att skilja på rätt och fel. Att de bråkar och beter sig illa i skolan osv.
Ett exempel på ohyfs som jag blir irriterad på, är när personer som färdas kollektivt lägger upp sina skitiga skor eller stövlar på sätet i stolar och fåtöljer i exempelvis bussar. Gör de likadant hemma? Vill de själva sitta där någon haft sina snöslaskiga, skitiga skosulor?
Är det jag som har blivit känsligare, eller är det som jag tror:
Många av dagens föräldrar varken vill eller klarar fostra sina barn ens i det mest grundläggande sunt förnuft och hyfs?
Föräldrarna har själv ingen bra uppfattning om vad som är ett friskt, ansvarstagande beteende och därför blir barnen dessvärre likadana eller i värsta fall sämre? Kopian blir sällan bättre än originalet?
Kan nämna flera liknande exempel. Kommer bland annat att tänka på när två killar i tio-tolvårsåldern gick in på Lidl för att handla godis och/eller läsk: På vägen in i butiken klämde de sönder flera kakor i påsar. Exempelvis så kallade dammsugare och muffins. De som sen eventuellt köpte dessa, fick sannolikt mest smulor och klet istället för kakor till kaffet.
Jag informerade personal och pekade också ut vilka killarna var.
Antar att dessa också var ett resultat av bristande föräldraansvar.
Känner mig orolig när jag tänker på att den generation som är ung idag ska ta över samhället och vårda och ”ta hand om” oss när vi blivit äldre.
Vad anser du? Är det inte i första hand föräldrarna som har ansvar och exempelvis bör och ska ersätta de skador deras barn ställer till med? I värsta fall, anser jag man bör kunna straffa föräldrarna: Är de brott deras barn begår grova, bör de förutom skadestånd även dömas till fängelsestraff med tvång på kurser i föräldraansvar.
Chokladtomten var en ”småsak”, men jag tar den som ett dagsaktuellt exempel på hur det antagligen börjar. När killen är i tonåren kanske han bränner bilar, misshandlar, rånar osv, eftersom han aldrig fått känna av att hans föräldrar korrigerat honom redan från då han var en liten grabb.
Värre anser jag det var med de barn som kastade sten mot fåglar som simmade i ån. I fallet med chokladen, sa i alla fall mamman till, även om inte barnen lydde. I fallet med stenkastarna, stod pappan bara och såg på. Kanske han skulle velat kasta stenar mot fåglarna själv? De hade dessutom en hund: Undrar vad pappan hade sagt om jag hade kastat sten mot deras hund? Menar inte att jag skulle gjort det, men om han tyckte det var ok att hans barn kastar sten mot änder, bör han väl egentligen tycka det är ok om andra barn kastar sten mot hans hund?
Kan avslutningsvis nämna när jag sa till en mamma som satt och pillade på sin telefon istället för att stoppa sitt barn från att kasta sten ut mot gångstigen. Jag fick en sten på skon och tittade först upp mot ett träd. Såg sen pojken stå och kasta stenar ut mot gångstigen från lekplatsen. Killen var cirka fem år. Mamman satt alldeles intill, bakom killen och knapprade på sin telefon:
Jag gick fram till henne och försökte förklara för henne, men hon verkade inte se problemet.
Hon var mer intresserad av sin telefon och kunde eller ville inte ge mig nåt vettigt svar på varför hon inte såg till sitt barn istället för att knappra på telefonen.
Text: Ulf Möller
Publicerad: 30-11-2016
Uppdaterad: 14-04-2024
tanketornet 