Arkiv | november, 2011

Abortlagstiftningens konsekvenser behöver diskuteras

17 Nov

Vår abortlagstiftning är, liksom den svenska invandringspolitiken, ett område man undviker att tala högt om. Även det väcker starka känslor, mycket starka, och blockens politiker tycks välja att blunda i frågan. Sverigedemokraternas nybildade kvinnoförbund, SD-kvinnor, är modiga nog att informera och tala öppet om konsekvenserna av vår abortlagstiftning. Man påpekar att Sverige har en extrem abortlagstiftning, jämfört med våra grannar. Liksom den svenska invandringspolitiken är extrem, jämfört med våra grannars.

År 2009 genomfördes 37.500 aborter i Sverige. Finns det någon som påstår att de flesta av dessa utförs p.g.a. att preventivmedlet varit overksamt? Kondomen, rätt använd, sprack? Jag tror inte någon skulle vilja påstå det. Det är helt enkelt för naivt. Abort används alltså delvis som preventivmedel. Fast man säger det inte högt, eftersom “vi” i Sverige har bestämt att abort är samma sak som att kvinnan bestämmer över sin kropp. Några nyanser finns inte.

I ett enkelriktat samhälle finns bara en sanning. Socialistisk tror jag det heter, eller om det var kommunistisk, eller heter det diktatur? Vad är det för skillnad egentligen? Tänk fritt och uttryck din tanke öppet bör man som svensk undvika i samtal kring laddade frågor.

Vill bara tillägga att jag inte är dummare än att jag vet att en del aborter utförs av andra, bl.a. medicinska skäl. Abort JA, när det är nödvändigt. Men 37.000, NEJ. 37.000 motsvarar ganska exakt Faluns befolkning. Radera Falun en gång om året och det motsvarar de små liven som släcks på våra svenska sjukhus varje år.

I Sverige har vi fri abort t.o.m. vecka 18, istället för vecka 12 som gäller i våra grannländer. I Finland är abort dessutom behovsprövad:

“Abort kan i Finland göras om förlossningen hotar kvinnans hälsa eller om graviditeten och förlossningen skulle bli en alltför stor belastning i kvinnans liv. Om kvinnan är under 17 år eller över 40 år får hon göra abort, om hon själv vill.”

Efter vecka 18 är det i Sverige, med Socialstyrelsens godkännande, tillåtet att göra abort ända till vecka 22. Fr.o.m. vecka 21 räddar man för tidigt födda foster till livet, i kuvös under lång tid. Visserligen med därav följande hälsoproblem, kanske för livet, vilket skulle kunna ifrågasättas, men sjukvården räddar liv på foster så tidigt. En vecka senare, i vecka 22, gör man alltså motsatsen.

Det skildras fall där barnet efter aborten skriker, liggandes på sjukhusbänken för att självdö. Detta kan ta upp till en timma! Barnet rör sig och mamman hör sitt barn skrika. Sjukvårdspersonalen, som genomfört ingreppet, tvingas se på medan barnet självdör, och lyssna till skriket. De som är utbildade till att rädda liv har nu istället till uppgift att döda.

I vecka 22 kan barnet känna och uppfatta smak och det kan höra och känna igen moderns röst. Ultraljudsbilder visar ibland hur barn i vecka 21 både suger på tummen och smeker sig själva i ansiktet.

Det finns sjukvårdspersonal för vilka det är en närmast traumatisk upplevelse att behöva genomföra sådana aborter. Samvetet talar. I FN:s konventioner om de mänskliga rättigheterna står det under “De medborgerliga och politiska rättigheterna” att alla har rätt att åberopa SAMVETSFRIHET. Sverige har skrivit under. Men block-politikerna i Sverige har samstämmigt valt att ignorera även den konventionen. (Vi bryter även mot barnkonventionen genom att tvinga våra små barn vistas på daghem 10 timmar och mer.)

Du är som anställd på ett svenskt sjukhus helt enkelt tvingad att antingen döda ett levande foster, eller rädda det. Du har inte rätt att åberopa FN-konventionen som Sverige skrivit under. Undrar hur många som avstår från sjukvårds-yrket p.g.a. att de inte vill döda små barn?

Jag vet, kära läsare, nu går känslostormen hög hos en del, men raka samtal får inte tystas p.g.a. personliga svårigheter, inte när det gäller en människas liv eller död. Och jag tänker inte “bara” på barnet som mister livet, utan även på dess mor, som måste leva med minnet resten av livet, och sjukvårdspersonalen som tvingats till en handling de egentligen inte vill göra, att döda. Med allt vad det innebär av samvetskval.

Sverigedemokraterna vill sänka den fria aborten från vecka 18 till vecka 12. Vad svarar block-politikerna? De håller naturligtvis inte med. Socialdemokraterna anser att vi SD-kvinnor är konservativa och moraliskt förtryckande mot vårt eget kön.

Moralen i att medvetet låta ett skrikande och kännande barn självdö förstår jag inte.

“Kvinnan ska ha rätt till sin kropp.” Självklart ska hon bestämma över sin kropp! Har jag sagt något annat? Jag anser dessutom att även mannen ska tillåtas bestämma över sin kropp… Det som skiljer mig och SD-kvinnorna från block-politikerna är att vi anser att även barnet har rätt till sin kropp. Trots att det inte kan föra sin talan! “Moraliskt förtryckande” enligt sossarna.

Jag ställer frågan till dem och övriga politiker:

– “Är det kvinnans kropp som skriker och dör på sjukhusbänken? Är det kvinnans kropp som ligger i kuvösen? Hur länge är ett foster kvinnans kropp?”

Enligt Socialstyrelsen är ett foster i vecka 22 inte livsdugligt utanför livmodern. Socialstyrelsen känner tydligen inte till att foster räddats till livet så tidigt som i vecka 21. De borde få träffa någon som överlevt födelse i vecka 21. Känner de ingen skam? Hur ser deras samvete ut? Men mor som dödar sitt spädbarn hamnar i finkan, där går i alla fall gränsen…

Självklart är det BÅDE kvinnans och mannens ansvar att skydda sig mot oönskad graviditet! Att bestämma över sin egen kropp innebär väl ändå inte att utan vidare ha rätt att döda det pågående nya livet? Borde det inte istället vara självklart att eftersträva att INTE bli gravid när man inte önskar det? På allvar! Hänsyn till det nya livet, till barnet som blir till, har blivit tabu-ämne! Varför? Vem vinner på det? Kvinnorna?

Helt säkert inte! Det finns berättat otaliga kvinnoöden som skildrar hur de lider av abort-minnet kanske resten av livet. En del genomgår mer eller mindre svår depression vid varje “födelsedag” av det ofödda barnet. En del märker ingenting. Men varför vill block-politikerna enbart ta hänsyn till de senare och ignorera de förra? Röstfiskande, fega politiker är nog de enda “vinnarna”. Tänker de på att de är medskyldiga till ett systematiskt dödande av små barn? Makthunger förblindar.

Jag är självklart inte emot alla aborter, det måste för övertydlighetens skull sättas på pränt, igen. Vad som däremot är oansvarigt och direkt människoföraktande är att använda abort som preventivmedel.

Här vill jag även nämna den katolska kyrkans brott mot mänskligheten: Att förbjuda preventivmedel har lett till ett ofantligt lidande för alla Aids – drabbade över stora delar av världen. Dessutom vet vi inte hur många illegala och riskfyllda aborter som genomförts p.g.a. den katolska kyrkans kontroll och maktövergrepp.

Avslutar med att påminna om NYANSER i diskussionen. Jag vill att även de som inte kan föra sin talan har rätt till sin kropp.

Cornelia Dahlberg – SD-Kvinnor i Östergötland

Annonser

8 Punkterade PK-myter

11 Nov

En artikel i Svenska Dagbladet den 13 juli 2011, ”Migration som en förutsättning för välfärd”, av Cecilia Notini Burch (doktorand i historia vid Stockholms universitet) är ett typiskt exempel på den kulturmarxistiska mytbildning som under efterkrigstiden fått fotfäste inom i stort sett alla akademiska institutioner i västvärlden. Nedan vederläggs 8 myter som artikeln bygger på. Fritt citerat från artikeln:

Myt 1: ”Nationalstaten uppkom under 1800-talet.”

Sanningen: För Sveriges del uppkom dagens moderna nationalstat under 1500-talet. Gustav Vasas uppror och kanske även hans välkända uppmaning ”warer svenske” har fungerat som naturlig historisk fond och brytpunkt. Olof Skötkonung (krönt år 995) brukar däremot anses som den förste kungen som styrde över ett enat Sverige. I ett internationellt hänseende var Rom en väl fungerande nationalstat minst 500 år före Kristi födelse.

Myt 2: ”Etniska och religiösa minoriteter levde utan förföljelse i muslimska områden.”

Sanningen: En icke oviktig detalj att inflika är att minoriteter sällan levde under muslimskt herravälde av fri vilja utan för att de levde i områden som erövrats och koloniserats av muslimer. En hörnsten i den snabba muslimska expansionen var att omgående underkuva de folk man lagt under sig. Sättet man begagnade sig av var att de icke-muslimska folken fick fortsätta med sin handel och sitt levnadssätt så länge de erkände den muslimska överhögheten och betalade en särskild skatt. Alla muslimer var däremot skattebefriade och i övrigt betraktade som första klassens medborgare. Det bidrog ofta initialt till en låg motståndsgrad och gav även incitament till konvertering.

Så länge minoriteterna var fogliga och inte gjorde något väsen av sig så slapp de således bli halshuggna. De som inte gjorde det var som ”kafir” (otrogen/icke-muslim) i princip rättslösa under sharialagarna. Det var inte precis för att de var älskade som morerna drevs ut ur Europa.

Myt 3: ”Den stora migrationen till exempelvis USA med början under 1800-talet var oreglerad.”

Sanningen: Invandringen till USA var tvärtom mycket reglerad och debatten var tidvis hätsk. Det var exempelvis av det skälet som Ellis Island byggdes (och Angel Island på västkusten) där immigranter sattes i karantän, undersöktes och förhördes. Individer som inte uppfyllde kraven deporterades tillbaka till sina hemländer och det gällde även barn. Dock hade rederierna ett intresse av att sålla bland passagerarna från start då de annars fick stå för kostnaderna. Sedermera införde USA även olika former av kvotsystem för att hålla invandrare från Öst- och Sydeuropa ute och man förbjöd även all asiatisk invandring.

Vad som är viktigt att framhålla är att det då handlade om en helt annan typ av migration. Ett hel kontinent med outnyttjade resurser och människor som inte fick något som helst finansiellt stöd (en del svenska utvandrare gick bokstavligen från New York till Minnesota). Det är vidare enligt många principiellt fel att se USA som ett invandrarland då det kan betraktas som en förlängning av det kristna Europa, först genom kolonier och sedermera som en enad självständig etno-kulturell europeisk nation.

Myt 4: ”All utveckling kommer från migration.”

Sanningen: Handel, industriellt och kulturellt utbyte främjar utvecklingen. Den övervägande delen av det som kan betecknas som migration under historiens gång utgörs av det som direkt eller indirekt kommit till stånd genom erövring och kolonisering, i övriga fall handlar det om migration av mindre omfattning. Sverige har haft flera bidragande invandringsgrupper under historiens gång men det har varit storleksmässigt mindre (undantaget möjligen tyskarna i Stockholm) och kulturellt närstående grupper som med lätthet integrerats. Att inte massimmigration är en förutsättning för välstånd förstår vem som helst som för ett ögonblick betraktat länder som Japan och Finland (och även Sverige före massinvandringens början).

Myt 5: ”Migranter tenderar att ta arbeten som ‘vi’ i väst inte vill ha.”

Sanningen: En mer korrekt verklighetsbeskrivning är att migranter tenderar att uföra arbeten till löner och under arbetsförhållanden som inte sällan är förbjudna i lagar och avtal. Det finns i nationalekonomisk mening arbeten som inte blir utförda (åtminstone inte i laglig regi) eftersom lönenivån är för hög för okvalificerad arbetskraft. Men då är det bättre att definiera den typen av arbeten som genomgångsarbeten och ta bort arbetsgivaravgiften för ungdomar och långtidsarbetslösa. En reform som skulle betala sig själv inte minst eftersom Sverige har Europas högsta ungdomsarbetslöshet (och än värre skulle det vara utan Norges arbetsmarknad).

Tilläggas skall också att import av utländsk arbetskraft i Sverige är direkt subventionerad genom de så kallade ”instegsjobben”. Vad regeringen gör är att den subventionerar en stor del av lönen åt alla som vill komma hit och som inte har svenskt medborgarskap. En åtgärd som med stor säkerhet skulle klassas som fullkomligt vettlös i jordens övriga länder.

Myt 6: ”De skapar nya företag och arbetstillfällen och de bidrar mer till välfärdskassan än de tar ut.”

Sanningen: Enligt finansminister Anders Borg så är ca 50 procent av alla invandrare bidragsförsörjda och det tar i genomsnitt 7-10 år för en nyanländ invandrare att bli egenförsörjd. I de siffrorna ingår västerländska invandrare så det är egentligen missvisande uppgifter. Ser man till enskilda grupper så är det ofta långt värre med arbetslöshetstal på över 80 procent i vissa grupper.

Myt 7: ”Åldrande befolkning och höga pensionsavgångar gör att vi behöver arbetskraftsinvandring.”

Sanningen: Ingångsvärdena för Sveriges del är Europas högsta ungdomsarbetslöshet (2010). Moderaterna har själva i sitt valmanifest angett den verkliga arbetslösheten i Sverige till 21 procent. I det läget kommer inte ens de värsta prognoserna fram till att behov av import av okvalificerad arbetskraft skulle föreligga.

Dagens industri publicerade nyligen en artikel där man avfärdade myten om det stora kommande arbetskraftsbehovet. Verkligheten är att många äldre dels fortsätter jobba och när de väl pensionerar sig så ersätts ofta inte deras tjänster utan rationaliseras bort. Det ligger i linje med att det sker en ständig produktivitetsökning i samhället vilket sammanfattat innebär att färre producerar mer.

Myt 8: ”Även 1900-talets stora arbetskraftsmigration har, enligt författarna, varit nödvändig för den ekonomiska och tekniska expansion som skett i västvärlden.”

Sanningen: I vissa länder har gästarbetarsystem varit nödvändiga och bidragit stort till välståndet. För Sveriges del så var det uttalade politiska målet full sysselsättning vilket medförde att man länge uppehöll ett artificiellt arbetskraftsbehov genom ständiga devalveringar i syfte att främja exportindustrin. I dag har vi ett annat system där målet om full sysselsättning bytts ut mot stabilitet och låg inflation, på bekostnad av en lägre arbetslöshet.

Det är inte u-länderna som är biståndsberoende, det är biståndsbyråkratin i Sverige som är biståndsberoende.

9 Nov

Så här ser det biståndsindustriella komplexet ut:

SIDA, 900 anställda, sätter sprutt på 25 miljarder/år.

Pengar rullar ut till:
Afrikagruppen, 44 anställda, 40 miljoner kr/år.

Diakonia, 200 anställda, 290 miljoner kr.

Forum Syd, 272 anställda, 290 miljoner.

Kooperation utan gränser, 173 anställda, 173 miljoner kr

LO-TCO Biståndsnämnden, 18 anställda, 129 miljoner kr.

Olof Palmes center, 32 anställda, 20 miljoner.

Svenska Pingstmissionen, 93 anställda, 142 miljoner.

Rädda Barnen, 763 anställda och ett bidrag från SIDA på 623 miljoner kr per år.

Svenska Naturskyddsföreningen, 6 anställda, 33 miljoner.

Handikappades internationella bistånd, SHIA, 18 anställda, 45 miljoner.

Svenska kyrkan, 178 anställda, 98 miljoner.

Svenska Missionsrådet, 35 anställda, 21 miljoner.

En som är anställd inom biståndsverksamheten byter aldrig bransch, han/hon vandrar runt inom komplexet självt och här har ni anledningen – lönerna:
En handläggare har 30 000 kr i månaden i grundlön.
Skattefritt per månad vid utlandstjänsten, 10 570 kr i månaden.
Medföljande fru, 8 978 kr i månaden. Barnen pröjsas med till nästan 5 000 kr per månad.
Fri bostad, semesterresa till Sverige varje år och hör nu och fall platt till marken:

För genomlidet hard ship under utlandstjänstgöringen har varje SIDA-anställd en fri resa till Seychellerna.

Nu kommer den verkliga chocken:

Totalt tillägg till grundlönen, skattefritt, inte mindre än 24 239 kr per månad.

Och så undrar ni på varför dom skriker i högan sky om minsta lilla reformering skall ske av biståndet.

Vem vill bli av med dessa extrema förmåner?

Uländerna behöver inte biståndet, Sverige behöver det.
Ulandsbiståndet uppgår till dygt 30 miljarder kronor per år. Det innebär 6 666 kronor/hushåll om man räknar med 4.5 miljoner hushåll. En hel del pengar som varken skattebetalarna får se röken av i form av återbäring eller som ett synligt resultat i form av verkliga förbättringar i de regioner som mottar bistånd.

Många gånger används pengarna till att köpa vapen och ofta byts medicin och mat ut mot den gångbara valutan vapen. På så sätt kan man säga att en stor del av biståndet i själva verket går åt till att köpa vapen, som dödar, terroriserar och kuvar folket i ännu större utsträckning.

Generellt brukar man tala om att 70-90% av det vi ger till frivilligorganisationerna äts upp av löner och byråkrati. Endast 10-30% hamnar i bästa fall ”rätt” (omvandlas ofta till vapen). Antagligen gäller denna siffra också det bistånd vi betalar in genom vår skatt.

 

Yotubeklipp från SVT:s debatt om bistånd: