Så här inför jul är det naturligt för oss med kristna traditioner att, mellan de äldre hednasedernas slaktade gris och den moderna tidens köphysteri och Kalle Anka-TV, i varje fall ägna Jesus en flyktig tanke. SD-fientliga krafter inom kyrkan som anser sig ha tolkningsmonopol på det kristna budskapet försöker idag slå mynt av Jesus i den svenska invandringsdebatten. Men även en del sekulära debattörer hakar på. En av dessa evangelieexploatörer är Lars Lindström i Expressen.
I en kolumn daterad den 22 december drar Lindström paralleller mellan de syriska asylanter som knackar på Sveriges dörr idag och, hur enligt Matteusevangeliet, Maria och Josef med det lilla gossebanet Jesus tvingades fly från sitt hemland Judéen till Egypten undan kung Herodes den Store. Detta sedan kungen ställt om med massavrättning alla nyfödda barn av manligt kön i syfte att säkra sin makt och hindra profetian om en ny konung att infrias.
Den här sortens jämförelser är vanskliga att göra men när svenskfientliga krafter ägnar sig åt dem och hävdar sådant som att det inte går att samtidigt vara kristen och Sverigedemokrat, då kan det vara behövligt med en motbild. Och detta är inte viktigt endast för den som är bekännande kristen utan för alla oss som – för att använda vår egen tids profet Jimmie Åkessons liknelse vid dennes bergspredikan – ser vårt kristna arv som äggen i en sockerkaka.
Den första invändning som inställer sig mot Lindström jämförelse mellan asylsökande i Sverige idag och Josefs och Marias flykt till Egypten för 2.000 år sedan är förstås att Maria och Josef flydde till närområdet, inte till Sverige. Nästa invändning är att de återvände hem så snart konflikten var över. De missbrukade inte asylrättens rätt till tillfälligt skydd som ett verktyg för permanent migration. Så vitt kan erinras står heller inget i evangeliet om att Josef och Maria under sin tid i Egypten uppbar frikostiga bidrag på egyptiernas bekostnad eller att de skulle ha försörjt sig genom att sitta i gathörn och tigga.
Det finns också en annan ingång till Matteus-evangeliets berättelse, som ehuru en smula hädisk, i sammanhanget bör uppmärksammas därför att den utgör en minst lika giltig parallell till dagens asylsökare på Migrationsverket i Sverige som de Lindström vill dyvla på sina läsare. Det förhåller sig nämligen så att inga andra historiska källor belägger att Herodes den Store skulle ha iscensatt detta blodbad på små gossebarn. Det mesta tyder på att berättelsen inte är sann.
Detta för osökt tankarna till alla de uppdiktade historier som Migrationsverkets handläggare tvingas lyssna till dag ut och dag in från ekonomiska migranter som bespetsat sig på en bättre tillvaro i Sverige, personer som ser asyl och det omhändertagande som kringgärdar detta som en betydligt bättre väg in i vårt land än att invandra reguljärt, för vilket det krävs att man ordnar med såväl egen försörjning som eget boende.
För den läsare som nu tycker att jag utpekat Josef och Maria som lögnare vill jag presentera en annan motbild till Lindströms jämförelse som ger en rakt motsatt bild av Jesus föräldrar. Ett centralt inslag i Julevangeliet är hur Josef och Maria, som var havande, vallfärdade till Betlehem för att skattskrivas. Trots att det var en strapatsfylld resa, i synnerhet för en gravid kvinna, ville Josef och Maria göra rätt för sig och inte leva som “papperslösa”. Detta i motsats till många av dem som söker sig till Sverige men inte respekterar svensk lag utan uppehåller sig här illegalt.
Jesus har missbrukats för att legitimera mycket som är tveksamt, allt från blodiga korståg till totalitär kommunism. Jesu budskap ligger förstås också till grund för flera goda rörelser. En snabb titt ut över världen idag lär oss inse skillnaden mellan att grunda samhället på värderingar hos en fredsprofet som predikade barmhärtighet och att vända den andra kinden till, eller att grunda samhället på värderingar hos en krigarprofet som predikade svärdets och våldets blodiga väg. Detta är värt att begrunda nu vid tiden på året för Jesu födelse och i beaktande av att våldets religion genom massinvandringen får ett allt starkare fäste i vårt land.
Efter att Lindström betat av de bibliska jämförelserna övergår han i sifferexercis och nutida internationella jämförelser. Bland annat berättar Lindström att Libanon, som har en befolkning på drygt fyra miljoner, har tagit emot cirka 1,5 miljoner syriska flyktingar. Detta, slår Lindström fast, är verklig massinvandring, en asylrelaterad befolkningsökning på 37 procent.
Vad Lindström glömmer att berätta är att mycket stor del av dessa flyktingar finns i flyktingläger, där de bor i tält eller annan enklare inkvartering och där de förses med livets nödtorft när det gäller mat för dagen, sjukvård, medicin osv. Kostnaderna för detta asylmottagande bärs inte av de libanesiska skattebetalarna utan genom biståndspengar från omvärlden till UNHCR och en rad frivilligorganisationer. Det stora flertalet av dessa flyktingar kommer att så snart möjlighet medges att återvända för att bygga upp sitt land.
Det är väsensskilt från omständigheterna kring de syrier som söker asyl i Sverige. Dessa skall lyftas långt över tältlägernivå till genomsnittlig svensk levnadsstandard och detta ska ske på svenska skattebetalares bekostnad. Det ska dessutom ske tidsobegränsat, i realiteten ofta i 10 år eller mer. Ingen som kommer har heller krav på sig att återvända eftersom samtliga ges permanent uppehållstillstånd som vore de reguljära migranter. De har även rätt att ta hit alla sina anhöriga, även om dessa saknar asylskäl. Också dessa har rätt till tidsobegränsad försörjning av svenska skattebetalare.
Som om denna snedvridna jämförelse mellan Libanons och Sveriges asylmottagande inte gav tillräckliga skämspoäng, fortsätter Lindström med att åberopa ett av de mest pinsamma uttalanden som någonsin gjorts av en svensk politiker i migrationsfrågan , det från den tidigare moderatledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt om att han under sina flygresor över Sverige kunnat konstatera att här finns vidsträckta skogar med gott om plats för fler invandrare.
I likhet med Reinfeldt menar Lindström på fullt allvar att invandring inte ska ställas i relation till hur stor ett lands ekonomi är, hur många människor som lever och arbetar i landet, hur mycket utbyggd infrastruktur osv som finns – kort och gott hur stora resurser ett land har för att klara att hantera ett givet antal asylinvandrare. Lindström anser precis som Reinfeldt att den enda intressanta parametern är landets areal och befolkningstäthet, hur många invandrare som fysiskt kan få plats på en viss yta.
Centerledaren Annie Lööf förde för en tid sedan ett liknande resonemang, där hon jämförde Sverige med Tyskland och utifrån landyta och befolkningsstorlek räknade ut att Sverige kunde ta emot sisådär 30 miljoner “nybyggare” från Somalia, Irak, Afghanistan, Eritrea och Syrien. Lindström väljer i stället Nederländerna i sitt räkneexempel.
Lindström berättar att till Sverige, enligt statistik från Eurostat, fram till november månads utgång har anlänt närmare 75.000 asylsökare. Motsvarande siffra för Nederländerna är knappt 25.000, dvs en tredjedel av Sveriges mottagande. Nederländerna har ungefär dubbelt så många invånare som Sverige, vilket gör landets mottagande per capita ännu mycket lägre.
Men detta saknar betydelse tycker Lindström eftersom Sverige har en yta som är tio gånger större än Nederländernas och Sverige bara har en befolkningstäthet på 20 personer per kvadratkilometer medan motsvarande siffra för Nederländerna är 399. Det här är naturligtvis ett helt bisarrt sätt att bedöma ett lands asylmottagningskapacitet på. Ingen lärare i nationalekonomi i världen skulle ge Lindström godkänt för det svaret på en tenta.
Tror Lindström att Sverige är något i stil med 1800-talets vilda västern, ett land till vilket vem som helst kan emigrera, muta in ett godtyckligt stycke mark, röja undan skogen, timra sig ett hus och sedan leva av vad naturen ger? Tror Lindström överhuvudtaget att den asylrelaterade invandringen är av en sådan beskaffenhet att den kan bära sig själv?
Verkligheten är en annan. Skrönan om att det till Sverige anländer en strid ström av asylinvandrare med ingenjörs- och läkarutbildning som här får ta städjobb eller köra taxi blir inte mer sann bara därför att en kolumnistkollega till Lindström på Expressen, Diamant Salihu, så sent som på tisdagen upprepar den.
Sanningen är att det stora flertalet asylinvandrare och deras sekundära anhöriga saknar en utbildning som gör dem anställningsbara på svensk arbetsmarknad, ens i mer okvalificerade sektorer. Många kan inte ens läsa och skriva och har inte gått i annan skola än Koranskola. Andra kommer med utbildningar från hemländerna som antingen inte är relevanta i Sverige eller inte håller en kvalitet som kan accepteras här. Ytterligare andra hävdar att de har en hög utbildning men kan inte styrka detta.
Om invandringen till Sverige utgjordes helt av personer från utvecklade länder med hög utbildning och förmåga att snabbt skapa sina egna livsförutsättningar och på så sätt utöka Sveriges ekonomi, då skulle det finnas i varje fall ett uns av relevans i Lindströms resonemang att ett lands invånarantal inte är helt avgörande för hur stor invandring ett land kan hantera. I en situation där landets invånare ska försörja de som kommer i många år, kanske decennier, är befolkningens storlek däremot helt avgörande för hur många invandrare det är möjligt att ta emot.
Andra faktorer som inverkar är också hur stor arbetslöshet som råder i mottagarlandet, dvs hur stor försörjningsbörda den arbetande befolkningen redan har för sina egna, hur tillgången på bostäder ser ut, hur stor overhead som finns i den offentliga servicen för att hantera ett stort antal nya efterfrågare av dessa tjänster osv. Sverige är ett rikt land, hävdar Lindström som ett argument för att vi borde ha resurser att ta emot ännu fler asylinvandrare än idag. Men detta motsägs av att arbetslösheten är hög, bostadsbristen enorm och den offentliga servicen underdimensionerad.
Mycket annat finns att anföra mot Lindströms pläderande för fortsatt eller rentav ökad asylrelaterad utomeuropeisk massinvandring. En av de främsta invändningarna är att en invandring som är så stor och härrör från inte bara geografiskt utan även kulturellt avlägsna delar av världen påverkar ett land på långt fler sätt än bara ekonomiskt. Detta bortser Lindström helt ifrån.
Vi ser i Sverige idag hur integration, assimilation och anpassning till det svenska samhället alltmer ersätts av segregation, enklavisering och islamisering, hur massinvandringen för med sig totalitära och auktoritära idéer som går på tvärs med den utvecklade västvärldens ideal om demokrati, yttrandefrihet individens självbestämmande osv. Vi ser också hur migrationsmisslyckandet leder till socialt utanförskap med skenande kriminalitet, skolresultat i fritt fall och fientlighet gentemot det svenska majoritetssamhället. Det är inte sådant som bygger Sverige starkt för framtiden.
Lindström kallar i sin kolumn min och andra Sverigevänners opinionsbildning för en mer ansvarsfull invandringspolitik för “en inskränkt hållning”. Det som ovan anförts tillsammans med det faktum att Sverige är det exceptionella undantaget vad gäller asylrelaterad invandring, med ett mottagande som är tre gånger så stort per capita som grannländerna Danmark och Norge och 14 (!) gånger större än Finland, antyder att det inte är vi Sverigevänner som är inskränkta i vår analys utan tvärtom personer som Lindström och Reinfeldt som baserar sina mottagningsberäkningar på en flygtur långt ovanför verkligheten.
Lindström avslutar sin förvirrade kolumn med att vulgärt och oförskämt – med hänvisning till debaclet kring Björn Söders uttalanden om att det finns fler nationstillhörigheter representerade i Sverige än den svenska – kalla Sverigevänner för rasideologer och nazister. Det tänker jag inte bemöda mig med att bemöta på annat sätt än genom att hänvisa Lindström till min tidigare krönika om “Södergate” och till Wikipedias sida om Godwins lag.
God Jul!
Text: Mats Dagerlind
Publicerad 2014-12-23 som krönika i Avpixlat
tanketornet 