Irritationen – det som vissa tolkar som ”rasism” – över att vissa människor inte kan sköta sig är samma för mig oavsett hudfärg, kön eller etnicitet på personen.
Undantag, tycker jag kan göras om det handlar om småbarn, gravt handikappade, sjuka eller utvecklingsstörda:
Jag bedömer dem efter en annan måttstock.
Däremot accepterar jag inte ett ohyfsat och ”jag gör som jag vill och skiter i andra”-beteende från någon:
Tror inte jag överdriver, om jag påstår att i nio fall av tio som jag råkar ut för ”stökiga” personer som på olika sätt missköter sig, så handlar det om ”nyanlända” eller deras barn.
Hade jag kommit som ”flykting” och ”gäst” i ett nytt land och dessutom fått ett värdigt mottagande, med bostad och försörjning på skattebetalarnas bekostnad, så skulle jag nog ”överdrivit” lite i mitt bemötande mot andra och i när det gäller att ta reda på vilka regler som gäller. Ett ”tacksamt” beteende, är enligt mig naturligt.
Att jag skulle uppträtt ”mer ansvarslöst” i det nya landet än i mitt eget ursprungsland finns inte på min mentala karta.
Måste tyvärr konstatera att en relativt stor andel av de asylinvandrare vi har tagit emot, är att betrakta som ”ociviliserade, våldsbejakande vildar”. Svårt att hitta rätt benämning: det finns så stora variationer och jag vill inte generalisera. Man kanske kan kalla det ”MENA-people-style”? Hos asiater har jag generellt aldrig sett detta beteende. Tvärtom.
Tycker att merparten av de som kommit hit som asylinvandrare, bör påbörja planeringen av återresa till sina ursprungsländer.
De som inte kan försörja sig själva och som kommer från länder där det inte är krig, bör omedelbart resa hem. Har de hunnit få svenska medborgarskap, anser jag dessa ska upphävas, oavsett om de är kriminella eller ej:
Är det så pass stabilt i deras ursprungsländer, att de tryggt kan återvandra, anser jag de ska tvingas till det.
Text: Ulf Möller
tanketornet 