Jag var nära att dela en länk till ett kort SVT-reportage om Skäggetorpsskolan i Linköping, på min faceboksida.
Jag kände en negativ känsla och vill inte mina facebookvänner ska få samma känsla.
Idag är det vanligt med skolor och klasser, där majoriteten av eleverna har ”invandrarbakgrund”.
Jag är inte ”främlingsfientlig”, men anser vi för länge sedan passerade gränsen till vad som är rimligt.
Anser att de som inte ser något problem med att svenskar är i minoritet exempelvis i Malmö, har någon form av störning, eller kanske ett inbyggt hat gentemot svenskar.
Sverige är det enda land som kunnat räknas som svenskarnas. Det enda land där svenska är modersmål för majoritetsbefolkningen osv.
Varför ska inte svenskarna ha rätt till sitt eget land, med sina egna städer, sina egna skolor, sin egen kultur, sitt eget språk osv?
Jag är inte ”fientlig” gentemot främlingar, men försiktig.
Man kanske kan undra varför de ”antirasister” som skriker ”rasist!”, ”främlingsfientlig!” och liknande, låser sina ytterdörrar när de befinner sig i sina bostäder:
Är de ”främlingsfientliga”, eftersom de inte släpper in okända hur som helst i sina bostäder?
Varför menar de att andra regler ska gälla för landet i stort, än för deras privata hem?
Hur många kriminella, bidragsparasiter och extremister som i många fall inte ens har styrkt sin identitet, har vi släppt in i landet?
Jag menar, att de sannolikt kan räknas i hundratusental.
Om du inte vill släppa in en kriminell i din bostad, som våldtar din fru eller dotter, misshandlar och rånar dig och kräver att du står för kost och logi, under resten av dennes liv – varför kan du då ha en annan uppfattning om landet i stort:
Att det är ”humanitärt”, att släppa in dessa i Sverige, så de får orsaka en mängd problem, skador och kostnader?
Varför nämns sällan ”humanitärt” gentemot den etniskt svenska befolkningen?
Förtjänar inte etniska svenskar också att bli behandlade ”humanitärt” – inte minst i deras eget land?
Text: Ulf Möller
Publicerades 2021-11-30