Vi kunde nog aldrig tro att det skulle gå så här

Tänk om vi på 1980-talet hade sagt att i framtidens Sverige spårar tågen ur på grund av för dåligt underhåll av våra spår. Tänk om vi hade sagt att det i framtiden kan ta mer än tre månader att få operera bort sin cancer men att det går att köpa sig förbi kön.

Tänk om vi hade sagt att vi kommer att ha färre vårdplatser på våra sjukhus trots mycket större befolkning och att våra sjukhus städas så dåligt så att det sprids smitta. Tänk om vi hade sagt att det inte finns tillräckligt med mediciner på våra apotek så att gamla människor istället måste åka till flera olika apotek.

Tänk om vi hade sagt att arbetslösa och pensionärer betalar högre skatt än de som har jobb. Tänk om vi hade sagt att vi har en statsminister som föreslår att vi skall arbeta tills vi blir 75 trots att medellivslängden i vissa städer är 74 år.

Tänk om vi hade sagt att stora privata företag driver en del av våra skolor, sjukhus och äldreboenden och tar ut vinster som försvinner till utlandet. Tänk om vi hade sagt att ett flertal skolor har gått i konkurs. Tänk om vi hade sagt att ambulanssjukvården och vårdcentraler har gått i konkurs.

Tänk om vi hade sagt att trots en arbetslöshet på åtta procent så jobbar folk så mycket övertid att det motsvarar 120 000 nya jobb.

Tänk om vi hade sagt att våra socialförsäkringar är så dåliga så att vi tillhör bottenskiktet i Europa.

Tänk om vi hade sagt att trots att du fortfarande är sjuk så slängs du ut ur sjukersättningen och tänk om vi hade sagt att det finns människor i framtidens Sverige som har varit tvungna att intyga att de skall dö inom en viss tid för att åter kunna få sjukersättning.

Folket på 1980-talet hade inte trott på oss och sagt att detta aldrig skulle kunna hända i Sverige.

Text: Staffan Hansson.

Publicerad 19 augusti 2014 i Sydsvenskan.

Foto 2010: Överbelastad ortopedakut på UMAS i Malmö.

Terrorism lagligt för svenska medborgare så länge dåden sker utomlands?

Som svensk medborgare eller person med permanent uppehållstillstånd, kan du resa utomlands, ansluta dig till en terrororganisation – mörda, lemlästa och våldta – för att sedan lugnt återvända till Sverige utan att bli straffad.

Tror du mig inte? Kolla då upp hur många ”svenskar” som återvänt från jihadstrider i Syrien utan att ha blivit straffade.

Det är i sådana lägen jag skäms för att kalla mig svensk!

Text: Ulf Möller

Forskare vid Försvarshögskolan kritisk till svensk flathet

”Det är en extrem grymhet som utövas”

Lyssna här.

”Många svenskar slåss för Isis”

Lyssna här

Till min syster

Ett par veckor kvar till valet och det pågår en kapplöpstävling bland Sveriges politiker. Det är en kapplöpning i godhet. Om vem som är godast. Vem som är humanast. Vem som är tolerantast. Vem som är snällast. Vem som bryr sig mest. Det handlar om flyktingpolitik. Det handlar om människor i nöd. Människor som är offer för världens konflikter och som behöver omvärldens hjälp. De flesta är överens om det. Att vi som lever i länder där vi är förskonade från den typen av konflikten som så många andra lever i också måste ta vårt ansvar att hjälpa andra. Få ifrågasätter det. Det är inte det som är problemet. Det är lösningarna det tvistas om. Ändå tycks det som om det bara finns ett givet svar på problemet. En god lösning. Låt dem komma till Sverige. Ta hit dem till Sverige. Ingen ska lämnas utanför. Så går tongångarna. Det är en godhetens kapplöpning där ord ‘värdegrund’ kommit att bli modeord i debatten. Synonymt med den goda sidan. Ord som som fungerar lika mycket som självmedvetna godhetsmarkörer som pekpinnar för att kunna misskreditera andra. Där de som är av annan åsikt – den som ser andra lösningar inte bara förlorar racet i godhet också sällar sig till de ondas sida. I en tävling utan nyanser. Utan andra perspektiv. Där ord kommit att bli redskap hos politikers ohederlighet. För ord är bara ord. Kvar står verkligheten. Den bistra verkligheten som inte går att trolla bort med tjusiga begrepp eller förskönande löften. Verkligheten som inte alltid är så enkel som de som förespråkar ett frikostigt flyktingmottagande tycks tro. Eller åtminstone tycks vilja få oss att tro.

Så låt oss diskutera verkligheten.

Verkligheten är att det år 1990 fanns tre utanförskapsområden i Sverige. Jag upprepar tre. Tre ökända områden. Idag har vi 186 sådana. 186 utanförskapsområden som präglas av segregation och alienation. Som präglas av bidragsberoende och människor i direkt utanförskap. Där det finns skolor med barn som härstammar från all världens länder utom Sverige. Där 100 procent av barnen är av annan härkomst. Där svenskar är främlingar. Där Sverige är något främmande. Där det puttrar ett svenskhat som visar sig i hatbrott mot svenskar som aldrig registreras utan istället förtigs. Där röken av brinnande bilar inte är det enda ångorna som stiger upp i ett land där människors lycka över att få ha kommit över gränsen snabbt förvandlas till missnöje och vrede när inget blev som man tänkt sig. Vi ser det i form av ett ökat våld. En ökad misstro mot samhället. En respektlöshet mot auktoriteter och osämja människor emellan. Vi kan inte längre blunda för det. För det som inte fångas upp i medias blickfång observeras av människor vars röster inte längre går att tysra. Av någon anledning tycks det här inte vara nog skäl nog att diskutera baksidorna av en generös migrationspolitik. Trots att baksidornas blinkers slagits på för länge sen. Bortglömt är också ansvaret. Ansvaret som handlar om att kunna ta hand om de människor som kommer hit. Ansvar att ta hand om de som redan lever här. Ansvar att förvalta det som förts över av de som redan levt här. Ansvar som aldrig någonsin kan handla om vem som vem som låter mest snäll utan enbart om vad som är snällt.

Så låt oss diskutera snällhet.

Att vilja vara snäll och att vara snäll är två olika begrepp som inte alltid hänger ihop. Helt enkelt därför att sinneslagsetiken – regeln om att det är avsikterna som är avgörande för huruvida en människas handlingar är rätt eller fel möjligen kan tillämpas av individer i dagliga situationer men knappast kan eller ska styra ett land. Att vara snäll är inte att bjuda in människor till luftslott. Antingen inser vi det eller så gör vi det inte. En helhetssyn kräver ansvarstagande. En konsekvensanalys. Inte en överdriven tilltro till kortsiktiga lösningar och utopiska fantasier. För visst kan vi försköna verkligheten efter egna önskemål. Lyfta fram praktexemplaren på lyckade invandrare. Plocka godbitarna ur smörgåsbordet och fortsätta spotta ut anklagelser om chauvinism och främlingsfientlighet till den som vågar säga något annat. Men hur förhåller vi oss till den reella statistiken? Vad gör vi med det tusentals och åter tusentals som aldrig lyckas. De som kommer hit med en dröm om ett nytt liv men istället blir till skuggor av sitt forna jag. Det som fastnar i förorternas enklaver. I parallella samhällen. Områden som präglas av arbetslöshet, kriminalitet, drogmissbruk, och utanförskap. De som aldrig kommer därifrån. Vilka tar ansvar för dem? Vad säger vi till dem? Hur förklarar vi att den magiska guldbiljetten till det här landet var en biljett till social utslagenhet och områden i sönderfall. Till förorter som brinner och skolor som havererar. Där drömmar grusas sönder. Där levande själar aldrig får komma till sin rätt.

För mig och många andra blir det här en omöjlig ekvation att upprätthålla. Det går inte att dribbla bort siffror och statistik. Inte ens när intentionerna är som bäst. Att tro det är inte bara ansvarslöst. Det är förfärligt och människoovänligt. Det är att relativisera bort stora problem som får ödesdigra konsekvenser. Det är att relativisera bort människoliv.

Text: Anahita Solimanaznavi

Sverige behöver gå i terapi

Lite skamset självkritiskt kallar vi Sverige för Lagomlandet. Kompromissernas och konsensuspolitikens förnuftiga men lite tråkiga hemvist på jorden. Mellanmjölkens folkhem där medelvägen bestämmer färdriktningen och tryggheten är högsta målet. Ankdammen där vi kan simma lugnt i rofylld förnöjsamhet med vår egen präktighet och rättrådighet. Vi vet ju bäst och omvärlden borde tycka som vi. Vi är ju den humanitära stormakten som kan visa övriga 99 procent av världens folk vad som är rätt och fel.

Men lagomlandet är en politisk myt. Är det kanske just för att vi itutats att vi är så slätstruket normala som vi blivit ett av jordens mest extrema folk? Enligt World Value Survey som undersöker och jämför nästan alla länder på jorden så är svenskarna just det – mest extremt av alla folk. Men det inser vi inte själva – vi är ju lagomlandet där ingenting går till överdrift. Det ska dock noteras att Nordkorea inte finns med bland undersökta länder – och Östtyskland finns ju inte längre.

Enligt WVS är vi jordens minst rasistiska folk! Varifrån kommer då påståendet om den utbredda, strukturella rasism som får folkvalda, media, debattörer och ”antirasister” att skräna om att den fascistiska undermänniskosynen åter sprider sig som en löpeld i landet ? Folkvalda manar oss att skända den svenska flaggan och kräver att nationalsången ska skrivas om – de liksom Pippi Långstrump anses rasistiska! Sådant sker bara i det mest extrema av alla länder. I Sverige är det positivt att vara osvensk – motsvarande finns inte i något annat land.

Runt om i världen dör den unga generationen i kamp för rösträtt och demokrati. I Sverige tycker 26% av 18-25-åringar att demokrati inte är särskilt viktigt! Så extremt onormala har vi blivit i vårt fredliga hörn av världen. Landet där vi i motsats till de flesta andra inte behöver riskera att tvingas ställa upp som soldater i försvar av hemlandet.

Sverige är i särklass det minst religiösa landet i världen. Gud har ersatts av det politiskt korrekta och Bibeln av FN-deklarationen om allas lika värde. (Men det står faktiskt VÄRDIGHET i originaltexten). Samtidigt är vi en av världens största vapenexportörer. Trots att vi själva knappt har kvar något militärt försvar. Vi anses ju inte ha något land att försvara. Patriotismen hyllas i andra länder men är dödförklarad i detta extrema Sverige där det närmast är ett skällsord.

Sverige har världens högsta skatter. Trots det är vi världens mest avreglerade land. Skola, sjukvård, äldrevård, kommunikationer – allt kan skötas i privat regi. Allt utom vårt unika Systembolag.

Vi är världens mest extremfeministiska land. Genusfixeringen är total på alla nivåer – från dagis till styrelserum. ”Patriarkala strukturer” anses förhindra att könen blir likställda. Barnen måste därför uppfostras i androgyn anda för att främja framtidens mer hermafroditiska och jämställda samhälle. Hänsyn till Skapelsens mening med två kön och därmed följande specifika könsroller behöver vi inte ta eftersom vi avsagt oss all religion och andlighet till förmån för en vetenskaplig, rationell tro på att vi kan rätta till alla ”brister” i Guds eller naturens skapelse.

Det gör också att vi svenskar är det mest abortvänliga folket och det folk som ivrigast förespråkar HBTQ-rättigheter och djurens rätt att behandlas som människor. Sverige är alltså världens mest ateistiska land – samtidigt som andlighet och religion får starkt växande betydelse i vår omvärld. Vi talar inte längre ett för omvärlden begripligt språk! Genusfrågan har gjorts till politikens viktigaste fråga. Svenskar är väl inte mindre intelligenta än andra – men med genusförtecken tillåts rena dumheten drivas till extrema nivåer på ett sätt som är otänkbart i andra länder.

Skolresultaten i Sverige är de relativt sett sämsta i världen. Anledningarna till denna för framtiden prekära situation är lika många som antalet debattörer. Få anger dock lärarnas auktoriteslösa roll som skäl. Men i Sverige har barnen tagit över makten på ett sätt som inte skett i något annat land. I välmening får vuxna inte tillrättavisa barn – men i klassrum utan tillstymmelse till disciplin leder detta till elevmyteri och en alltmer virrig seglats på kunskapens hav. Att ett ständigt växande antal elever inte talar svenska lär inte heller underlätta lärarens roll. Men ett så uppenbart faktum får inte av rasistiska skäl ens nämnas. Det är ju ren dumhet.

Sverige har flest våldtäkter i världen. Ett faktum som man talar mer tyst om än försöker göra något åt. Trots att det kanske är det värsta tecknet på samhällsförfall. Sverige tar emot överlägset flest invandrare i världen. Att ens antyda att detta skapar stora problem är den största synd en svensk kan begå. Varje antydan till saklig diskussion om integrationsproblem avfärdas effektivt som utslag av rasism.

Eftersom den politiskt korrekta religionen förbjuder öppen debatt om invandrarproblem får dessa med denna strutsmentalitet växa ohejdat. Till förfång för både invandrare och infödda. Vi är öppna för invandring – men sämst i världen på integration. Trots Erik Ullenhags alltmer desperata försök att tvinga folket att acceptera mångkulturens paradisiska möjligheter. Han motsägs dagligen av de monstruösa illdåd som begås just beroende på oförenliga kulturers kamp mot varandra.

Varje läskunnig människa kan konstatera att islamister står för det mesta av krig, terror, mördande och förföljelse i världen. Islam är fullständigt oförenligt med demokrati – herr Ullenhag må säga vad han vill – bevisen är öronbedövande. Men gud nåde den som ser det snabbt växande muslimska inflytandet på det svenska samhället som ett hot. Då rasar nomenklaturan med ärkebiskopen i spetsen och kritikern blir omedelbart utdömd som islamofob. Med social fostran (!) skall vi svenskar läras att förstå att islam är en fredlig religion och inte en makthungrig politisk ism – jämförbar med kommunism eller nazism.

Varför vi fredsälskande svenskar ska tvingas omfatta ”värdegrunden” där man inte får kritisera det vidriga islamistiska våldet är en sann gåta. I alla sammanhang tar alla – med undantag för den svenska tonårsvänstern – avstånd från våld. Men det islamistiska våldet ska vi svenskar läras att acceptera? ”Värdegrunden” är ett försåtligt och oklart begrepp. Men det tjänar som alibi för representanterna för det politiskt korrekta – politiker, journalister, fackliga företrädare – alla kan de åsidosätta demokrati, öppen debatt och det fria ordet med hänvisning till detta obestämda ”värdegrunden”. Sverigedemokrater kan systematiskt utestängas med detta diffusa – att de inte delar ”värdegrunden”.

Till skillnad mot övriga världen tror vi svenskar att det går att fastställa vad som rätt. Anser de styrande att svenska folket har fel uppfattning i någon fråga, så ska det rättas till med statligt styrda informationskampanjer. Vi ska läras att äta 6-8 skivor bröd om dagen och inse nyttan med att våra barn ska lämnas i statlig dagisuppfostran redan i spädbarnsåldern. Avvikande uppfattningar tolereras inte i detta totalitära system där företeelser ska vara antingen förbjudna eller obligatoriska.

Men vi kan inte via svensk media få en korrekt självbild. Svenska medier har blivit maktens megafoner – möjligen är det alltmer tvärtom. Det är journalister som sätter dagordningen mer än folkvalda representanter – de där som är valda av ett folk som de menar inte finns. All makt ska utgå från folket – men i Sverige är det baklängesdemokrati. Här bestämmer makten vad folket ska tycka.

Svenska journalister ser som sin uppgift att formera svenska folket – inte att informera. Den svensk som vill söka en sann självbild måste söka sig till utländska medier. Med internet ökas dessa möjligheter och man kan hoppas att det på sikt ger fler svenskar självinsikt om hur ytterligt aparta vi är i jämförelse med övriga världen och hur långt den permanenta revolutionen i Sverige har nått. Vi är i skriande behov av en sundare bild av vilka vi faktiskt är. Sverige behöver gå i terapi!

Text: Rolf Malm