En fobi har inget att göra med att man avskyr islam. Jag vägrar acceptera en fascistoid ideologi – oavsett om den är iklädd en religiös, politisk, eller annan kostym.
En fobi är en irrationell rädsla – rädslan för islam är inte irrationell. Varför kallar man inte de personer som avskyr nazismen för ”nazifober”? Islam borde kanske kallas ”homofobisk”, ”demokratifobisk”, ”jämställdhetsfobisk” och ”yttrandefrihetsfobisk”?
Inte konstigt att man ogillar eller avskyr en religion som är mot demokrati, yttrandefrihet, könsjämställdhet och homosexuellas likaberättigande?
Kan du som påstår att islam är lika harmlös som vilken religion eller åskådning som helst, namnge ett eller flera muslimska länder som har yttrandefrihet, utvecklad demokrati, könsjämställdhet och homosexuellas likaberättigande? Om du inte kan det, bör du kanske fundera på varför i princip alla de cirka 40-50 länder där muslimerna är i majoritet, saknar dessa ingredienser?
Att i princip alla muslimska länder saknar demokrati, yttrandefrihet, könsjämställdhet och homosexuellas likaberättigande, kan på rationella grunder anses vara fullt tillräckligt för att varje förnuftig människa skall avsky islam. Att avsky islam är ingen irrationell rädsla – ingen ”fobi”. Det är sunt förnuft.
Såg det till exempel ut såhär, utanför mitt sovrumsfönster på 1 våningen.
Hot, bråk, upplopp mellan olika gäng under påsk-tivolit. Så man slutade ha tivoli. Det är mera än 12 år sedan.
Modet har ändrats sen dess. Munkjackorna kom. Uniform med fickor som kunde gömma vad som helst.
Här är vad min granne utsattes för:
De unga männen hade lust att snurra runt i hennes elektriska rullstol.
De blev aldrig tagna. Hon flyttade. Efter att ha bott i 19 år, fast besluten att bo kvar hela sitt liv.
Efter ett halvår, hittade hon nytt ställe, i Svenskbygden. Hon grät då hon berättade: ”Jag har varit så rädd. Det var som en isklo i magen varje gång jag var tvungen att åka ut med hunden. – Nu har alla tänt sina adventljus – alla fönstren lyser! Jag är i Sverige igen!”
Det är adventsljusen man ser det på. Man räknar dem på sitt område. – Nu bor här 4% adventfirare kvar, tänkte jag innan jul 2012. Hälften av dem är väl svenskar. Och vilken respekt har invandrarna för ett sånt Sverige? Ett folk som staplar fram med rullator.
Jag är själv gammal, har en obotlig sjukdom, nedsatt rörelseförmåga. Jag plågades av att skulle behöva gå ut och visa hur uselt det står till med oss ”kvarlevande” i denna frodiga värld av barn och barnaföderskor. Jag hade inga pengar, kunde inte flytta. Hade inte fysisk förmåga att packa flyttlådor. Jag övergav mig till ödet — att bli sista Europé i det nya Mellan-Östern-Norra Afrika i Malmös ytterområde. En sista representant för det Europa som skall gå under.
Jag hade ju parken intill min våning. Och körsbärsträdet. Och kärleken till barnen som hängde där i klasar och plockade kart och fick magont i augusti.
Bakom ligger två av Gullviksborgs dagis. Det har skett stor utbyggnad för att tillgodose de nya landsmännens behov, då de har stora barnkullar.
Från min arbetsbänk vid fönstret, hörde jag på morgonen alla röster – pladder – pladder – skratt -glädje – hela dagiset på utflykt med fröknar av alla kön. Svensk trygghet i ett område som bit för bit förlorat svensk förankring i Sverige.
Jag kommer inte i håg när jag första gång började märka brandrök – va – tänkte jag. Är det tillåtet med vedeldning i stan?
Nej, det var ingen vedeldning. Det var Nya Sverige. Brand i källaren redan 1987. Brand i sopnedkastet samma år. Brand lite varstans.
Jag var redan så van vid brandrök och sirener, så jag funderade inte mer, bara stängde fönstren och sov vidare.
Jag hade sett hur dagiset såg ut, efter första branden. Halva huset i ruiner. Efter denna branden stod där uppslag överallt på Gullviksborg: Har någon sett vem som gjorde detta? Anmäla till polisen! – Ingen togs. Ingen.
I det som var kvar av fönster, hängde sotiga rester av barnens teckningar. Tomtar, julgranar, stjärnor — Det är som om orten har våldtagits – tänkte jag. Så grusad julfröjd. 70 barn utan dagis. Placerades ut lite varstans. Husvärd, kommun gjorde allt som stod i deras makt.
Maryhills förskola byggdes upp igen. 2 gånger. Detta skedde 2 minuters promenad från mina sovrumsfönster. Jag var plågad av byggbullret och maskinerna i månader. Men en dag var taket lagt klart, allt ordnat, barnen skulle få komma ”hem” igen. Då var gamarna tillbaka, tände eld. Jag var så van, så jag funderade inte längre kring röklukt. Men då jag på morgonen såg stora kranar krossa taken som just byggts klart – då tänkte jag: VA! Är man helt tokig här? Krossar det nybyggda?
Ja. tredje och sista branden var så omfattande att det inte gick att reparera.
Och här är gamarna ute. Kastar raketer mot ruinerna, mot brandmän och polis. Tänder eld i container. Stora skarorna med unga pojkar och män som inte lyder Sveriges lag, utan har sin egen – Hata Sverige. Bara för att det är tufft att vara gangster. Tufft att ha testosteron och leka krig.
Här är en youtube-film från förorten. Gangster-rap och kul. Bränder och misshandel. Kul.
På vårdcentralen kom en skylt upp:
Personal började säga upp sig. De orkade inte hoten, orkade inte telefonsamtal hem: ”Vi vet var du bor!” Orkade inte mera vredgade patienter som inte erkände svensk sjukvård, som dök upp med hela släkten och skrek och skränade och var förolämpade. De orkade inte Våldet! Inne på vårdcentralen!
Det snackas mycket om synd om de krigstraumatiserade. – Nu är det så, att traumatiserade personer är tysta, rädda, gömmer sig bort, vågar knappast gå ut, bråkar inte, vågar knappast viska. – Jag och flera grannar hade kommit till den punkten: vi vågade knappast tala. Vi var traumatiserade. Vågade oss sällan ut. Rädslan låg som ett lock över Gullviksborg.
Samtidigt började anti-rasister från välbärgade vita studentområden komma på visit för att förhindra ”rasism”. – Är Mobbligor en ras? Med megafoner och lastbilar körde de in på min gata och dundrade Internationalen och hyllade unga tappra män och förortens glans och ära.
Ser ju fridsamt ut. Härifrån – i ”min” vändzon är det 5 minuters promenad till vändzonen mitt emot. Min del av gatan heter Censorsgatan (”känsliga gatan”) – andra änden heter Professorsgatan. Då jag flyttade in för 30 år sedan, var min gata lite lågstatus, ruffig, svårt att hyra ut lägenheter. Professorsgatan var bostadsrätter, med hög status.
En karta över rädslan i Malmö, har tagits fram av annonstidningen CITY. Ni som lever i Svensk-bygden och till och med i de helvita villaområden: Tänk efter: Hur absurd är det, när man tar fram karta över rädslan i stan? Min gata anses enligt kartan ha hög ”upplevd otrygghet”. 1 minuts promenad borta upplevs Mycket Hög ”Otrygghet”. (Ju rödare, ju mera rädsla.)
Detta är Professorsgatan på Hermodsdal, före detta högstatus. Numera TV-övervakad. För cirka 5 år sedan hängde ett par joggingskor högst uppe i lysmasten. Det var ett landmärke som just införts: Här Bestämmer Vi Som Säljer Knarket.
Alla områden i distriktet, inom församlingen Fosie, har namn efter de bördiga, rika bondgårdarna som låg här ända tills på 1960-tal.
Nu har de rika skördarna blivit vålds-skörd, skjut-skörd, bomb-skörd, brand-skörd, hot-skörd, rån-skörd, inbrotts-skörd och dylikt. INGEN skall känna sig trygg, för alla boende här är skördeoffer. Ingen vet när just deras tur kommit. Ingen vet hur eskaleringen går.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article11003888.ab
Denna länk handlar om skolbranden på Hermodsdal. ”De bränner sina skolor”. (Dagiset brann helt ner.) Forskarna fruktar framtiden. I januari 2006. De tror detta kan sluta i massaker, skriver Aftonbladet.
Än så länge ser vi att massakern tagit fart i Syrien och Irak.
Men – som en taxichaufför (iransk) sa till mig: De är överallt i trafiken. De kunde väl hålla sina krig hemma i sina egna länder!
Här är vi i 2008. Brand på ICA, bränder i soptunnor och containrar. Flickor hoppar från balkonger. Högstadiet på Hermodsdalsskolan har fått stänga på grund av våld mot personalen, ödeläggelser på skolan, bränder, hot, bråk, stök, oordning, mobilerna på i klassen, skolkning, skrik och skrän och stolar genom luften. Ingen klarar stävja katastrofen.
En lärare stämplas som rasist, på grund av att han krävt högstadiet stängt. http://www.sydsvenskan.se/malmo/moderatpolitiker-anmaler-larare-for-fortal-och–hot/
Medan våldet mot svenska samhället växer på dessa två före-detta bondgårdar, utbryter Svenska Nya Långkriget om hur till vida projektet mång-kultur är bra eller om svenskar är rasister.
Jag är inte rasist, men: har grannar viskat:”Men även jag skall väl ha lov att bo här? Efter 20 år? De slet korset av mina barn då vi bodde på Rosengård. Så vi flyttade hit. Men nu vågar jag inte visa korset här heller. Jag vet inte var jag skall flytta. Jag har ju inga pengar och se mina händer – ledgångsreumatism. Jag har skurat och slitit hela livet. Jag har väl rätt att bo kvar?”
Vad myndigheterna gör med detta problem? Tja – en burk Stesolid kan avklara det mesta.
Bomber och granater i Malmö, bortförklaras med ett fackeltåg mot rasism.
Och försäljningen ökar vad gäller Sobril, Stesolid, anti-depressiva, anti-psykotiska – för rädslan, den sitter i själen. Den beror på att Förortens Agenda sätts av gangsters. Här har ni dem. Ondskans siffror och fuck the police. Allt med märket halvmånen och stjärnan, samt överstrukna judestjärnan. – Ifall någon tror detta är svensk rasism: Så kom ihåg: på denna gata bor högst tio svenskar, beroende av rullator.
Bilar bombas på gatorna där jag brukade gå dofta på villornas blomrabatter. Bilar sätts eld på, hus antänds, det är mordbrand på mordbrand.
Ligorna gör upp utomhus. Skott i natten, nån skjuten i benet, nåt mordförsök i garage. Här, på två före detta fridsamma bondgårdar.
Att skriva Minnesbok Från Ghettot är att återuppleva ett trauma. Och spåren sitter djupt i en.
Då jag fotograferade detta på Professorsgatan, 3 minuter hemifrån, på väg till församlingsgården, blev jag överfallen av de unga männen som tagit över gatan. Jag blev förbjuden att gå där. De ville ha min kamera. Jag hade fotograferat hakkorset de ritat utanför närbutiken Marwa Livs. Hakkors med halvmånen och stjärnan och överstrukna judestjärnan. Hakkors visar jag inte. Men bilden finns sparad. Jag värjde mig. Blev slagen i ansiktet, i ryggen, i magen, omringad. Och stötte armbågen i magen på en förföljare. Och kom loss och sprang. Raw people power, hade de unga männen döpt sin missionsgärning:
Redan för 15-16 år sedan, rapporterade en 7-årig påg detta, då han handlat för mig på ICA: ”Polisen var där, för en flicka hade fått stryk, för hon är jude. Polisen sa att det inte var något allvarligt.”
Alla judar har flyttat från dessa en gång bördiga åkermarker.
Några dagar senare skulle han höras som vittne av polisen vid skjutning mellan några män utanför vårdcentralen, samt bombad bil.
7 åring berättar om livet i ghettot: ”Jag skulle inte bli förvånad om nån låg mördad i min trappa. Och jag vet vilka det är som bajsar i trappan och kissar i hissen. Och några rastar sina hundar och katter i trappan. Man måste hålla sig för näsan. Jag klarar inte hålla andan enda upp på femte våningen.”
På denna tid gick ständiga flyttlast med svenskar och övriga européer ur detta område, ut ur Malmö
I tidningarna förklarades detta med att folk ville bo på landet. Mina irakiska grannar sen tio år, packade och for. ”Ingen mer vändzon för oss. Vi har fått nog.” – Detta skedde efter våldsamma klangräl inne på gårdarna och i vändzonen. Polis kom, ambulans kom. Men på ytan ser allt perfekt ut. På Gubbabacken är det musik för barnen varje onsdag på sommaren. Lekplatser byggs ut. Träningslokaler tänds eld på. Lokaltidningarna skriver om glada händelser, rocka loss på multisportplatsen, rocka loss på multi-festivalen. Alla är så glada för allt lyckligt som händer i multikulturen. Så goda matrecept. Fotbollsmatch mellan dialog-polisen och banditerna. Nu blir vi alla en harmonisk familj med 120 språk. Kommer i Guinness rekordbok. Språksamlargatorna tävlar om vilka som har mesta Babelska Tornet där ingen förstår den andra. Sen tog det fart.
2011-2012 inträffade mord på mord.
Mittemot min kyrkstig sköts en man ihjäl innan jul. Sen sköts en 15-års pojke ihjäl nyårsnatten på Rosengård, och nån tid efter en svart-taxichaufför en liten bit från mitt hem.
Och därpå, i samma vevan, bombades polishuset på ”min gata”. Man förmodar att det var för att varna polisen mot att lägga sig i morden – då dessa hade tydliga kopplingar till den stora kriminella miljön som växt fram i Malmös Babelska Torn.
Man rastar sina hundar ändå, lever som man måste, men stressen växer. dag för dag.
Kyrkan anordnade möte med polisen. Alla folkslag kom. Alla trosriktningar kom. Sen gick man åter hem. Och rädslan kröp fram på fasaderna: Folk började dra ner persiennerna. Dra för gardinerna. Stänga världen ute. Mödrarna vågade inte längre släppa ut sina barn att leka. Vi satte upp lappar, skickade brev till polisen, bad dem komma ut på gatorna och sätta fast skurkarna. Vi talades vid, högt, upphetsat, skrämt i tvättstugan. Vi upptäckte inbrottsförsök i våra källarbodar. Vi upptäckte unga män i källaren. Dit bara vi boende skulle ha nycklar. Unga män som lagade mat på natten i tvättstugan, pissade och sket i cykelförrådet. lämnade sprutspetsar i soppåsen. Talade arabiska och sa de var kompis med någon i trappan – fast han inte kände till dem.
Skrämda mammor följde varann ner i källaren. Vi kände en kort stund av samhörighet. Sen kom vi mycket långt bort från varann. Att vara rädd alltid, gör att man måste skydda sitt inre mot andras rädsla. Så det gjorde vi. Och hindren fanns redan innan: främlingar är rädda för varann. Vi kan ju inte tolka varandras kulturella koder.
Sådana lärs in under ens livstid och ärvs genom generationer.
Så vår samhörighet splittrades. Den hade aldrig varit naturlig, utan enbart en frukt av gemensam skräck.
Om sådan panikartad rädsla skall ses som ”lyckad integration i närområdet” – då kunde man inrätta tortyrkammare i varje hus – så alla fick någon säker daglig dos av sammanhållande skräck. – Humant skulle det inte vara. – Men vem talar om humant i förorten? Under flera månader var polishusets skadade vägg plomberad med skottsäker plåt.
Rån av gamla, våld mot gamla blev notiser. En gravid sparkades i magen då hon inte ville lämna bort sin mobil och plånbok. En fick barnvagnen vält. Unga rånades av ligor, misshandel och sparkar mot liggande offer – .
Jag och många med mig blev rädda för att gå ut. Jag slutade morgonvandra, sen en våldtäkt i närheten, vid sextiden på morgonen rapporterades.
Jag gjorde mitt fängelse vackert. Prytt med gamla kinesiska pärlbroderier. Utanför fanns verkligheten. Jag stängde fönstren. Jag orkade inte längre höra högljudda unga män med språk jag inte förstod. Jag drog för köksgardinerna, för att slippa se droghandel och veta om att där fanns vapen i massor. I Malmö finns garageförsäljning inom Utanförskapet. Alla sorters vapen, enligt artikel i tidningen Sydsvenskan, om Svarta Malmö. Barn köper gärna små handeldvapen som första-vapen. Den som behöver försvara sig”på krogen” kan beställa vilka som helst automatvapen av högsta kvalité. Artikeln kan jag inte längre hitta på nätet. Tyvärr.
En taxichaufför sa upprörd: ”Jag har köpt vapen till mina barn. De måste försvara sig.” – Denna vapenkultur kommer från länder och folk som flytt krig. Och sen är det fullt ös i Fridens Paradis.
”Hur gamla är de?”
”Nio och tolv.”
Jag var illamående av rädsla när jag såg knarkgängen blockera ytterdörren när jag skulle ut med sopor. Sen kom rök väldigt nära.
20 meter från mitt sovrumsfönster såg jag unga män, araber, somalier, afrikaner, östblock bryta loss den kommunala värdens staketpinnar. Sen bolmade rök ut mellan buskagen. De unga gjorde upp lägereld. Någon värmde droger i silvrigt papper, andra höll på med sprutor. Jag ringde polis. Någon annan hade ringt brandkår. De unga männen drog sig bort. Och kom tillbaka senare på natten. Och så fortsatte det ett bra tag.
Jag röjde för sprutspetsar på morgnarna, eftersom detta var lekplats för många barn. Jag varnade dagispersonal, när de kom med hela skaran leksugna som ville se lägereldens grop. Ungarna kom från nya Maryhills förskola. Här har fönstren krossats. Misslyckad eld-attack.
Jag och svenska folkspillran brukade gå till Fosie Församlings gård, St:Tomasgården. Detta är pingstdagen 2012. Fönstret har krossats. Brandbomb kastats in.
Jackan som hängde på garderobstativet innanför har smält. Prästernas vita bomullsklänningar – alba- hade just tagits bort. Så elden fick inget fäste. Den smälte målarfärgen i taket och väggen mitt emot. Hela golvet var täckt av glassplitter. – Här är stenen som krossade fönstret. Man såg notiser: brandbomb in genom sovrumsfönster i Malmö – troligen hos fel person. Antaget kriminell uppgörelse. Balkongbrand, anlagd av raketer – troligen misstag – hamnade hos fel person. Granat – skott – bomb – hos troligen fel person.
Rädslan var som en kramp i en. Alla på första våningen, hade stängda fönster. Jag hängde upp ylletyger, tjocka, som gardiner. Ylle brinner inte i första taget. Man hinner rädda sin bostad och sitt liv. – Så tänkte jag, när jag gick till sängs. – Ylle brinner inte.
Ge de unga fritidsgård så blir det åter ordning.
De hade en fritidsgård. Lilla växthuset på Professorsgatan. Just en minut från den brandbombade St:Tomasgården. Mitt emot hakkorsen och FTP – Fuck the police.
”Nu är det hårt,” sa en dam med hund. ”Tio anlagda bränder i vårt hus på en månad. I källaren intill fritidsgården, i trapporna. Snart blir det tufft. Snart går hela området sönder.” http://www.sydsvenskan.se/malmo/brand-i-kallare-pa-professorsgatan/
Sen fick fritidsgården stängas, efter våld och hot mot personalen. ”Fast den var lika illa som killarna,” sa damen med hunden.
Inne i butiken Marwa Livs, hukade sig kunder. ”De är rasister, de där i gänget. Vi är inte såna. Jag är inte muslim.” Vad han menade med det, förklarade han inte.
Lokaltidningen för Fosie berättade glädjestrålande att nu var de unga killarna överförda till fritidsgård på Lindängen, en kvarts promenad borta. Allt gick så bra. Killarna behövde omsorg och glädjeämnen. Och Lilla Växthuset hade stängt ner på grund av mögel.
Ja. Så stod det. Mögel.
Sverige och svenska myndigheter lägger ner miljarder på att bygga upp det förstörda och skapa glädjeämnen för de unga gangstrarna.
Rädslan hos civilsamhället har ännu inte fått någon uppmärksamhet.
Den som lever i vardag som denna, är alltid på sin vakt. På min gård brukade unga killar smälla av raketer klockan 22.30. När alla skotträdda somnat, så de vaknade igen.
Ett nätverk av terror har byggts upp i dessa två små samhällen. De ingår i ett stort nätverk, som omfattar alla ”Utanförskapen” som omkransar Malmös stadskärna och ”vita” västra områden.
Som ett radband, ligger de där, Terrorns Stadsdelar.
Bilbrand på Professorsgatan. I ett meddelande till polisen, ställer de unga krav på samhället. Annars fortsätter de. http://www.sydsvenskan.se/malmo/ett-meddelande-till-polisen/
Om polisen håller sig undan och slutar jaga brottslingarna, skall de brottsliga ta på sig beskyddarverksamheten på området. — Alltså bilda ett medborgargarde av kriminella för att skydda samhället mot kriminella.
Artikeln ger noga reda för vad de invandrade till Sverige menar är landets skuld till deras barns uppträdande.
T.ex har familjerna skaffat många barn i en tvåa. Och då måste de unga ha rätten att ställa till med bråk.
Med den inställningen till eget ansvar, behöver man förstås inte ta ansvar.
Nån gång i det förflutna, för länge sedan, på den tiden då skurkar ansågs ansvariga för sina gärningar, blev de betalningsskyldiga. – Att det handlar om invandrare, med Mellan-Östern-bakgrund, ser man av artikeln, där de unga framstår med namn och sina häftiga svängar på mopeden. Vad har mon denna källarbrand på Professorsgatan kostat? De som arbetar och får skatt dragen av sin lön, betalar arbetstimmarna för brandkår och polis.
Dock utgår inga ersättningar till skrämda personer som inte längre vågar gå denna fem minuters promenad från ena vändzonen, ner i andra ändan av gatan, där Svenska kyrkans Församlingshus ligger.
Killarna som tagit makten, far för sin del kring på mopeder och har ledigt på dagen och likadant på natten. Då kör de kring på alla cykelbanor mellan alla husen där folk vill sova.
Logiken enligt killarna och deras föräldrar, är att de som sover på natten är de skyldiga, då killarna inte har tillräckligt roligt i sina liv, vare sig natt eller dag.
Så då får de ju hitta på något.
Detta handlar om sprängdåd på denna ”de lidande ungdomarnas gata”. Allt kostar en slant, när det skall repareras. Laddningen detonerades 7 september vid nio på kvällen. Ett stort antal rutor i två byggnader krossades.
Man menar att problemen beror på att killarna inte har något arbete. – De kunde ju skaffa ett – att röja upp efter sig, så samhället spar den slanten.
Glädjen vid att skapa kaos och skräck, syns i filmerna på youtube.
Flera länkar finns, när man öppnar. Alla med gangster-rap.
Och sen får de boende än mer att smälta. Länk till mordförsök vid skjutning någon minut från ”min vändzon”.
Och mordförsök i garage. Och skjutning mot en 16-årig kille. Och man med vapen, hotade alla från sin balkong.
Och man skjuten i benet på trottoaren.
Så ser Utanförskapet ut, när man bor i det. Det frestar på ens stresstolerans.
Gangster-”kulturen” är helt onödig. Den har växt fram genom laglöshet från de ungas sida, från föräldrarnas sida och från svensk lagbok som inte tagits i bruk.
Missnöjet är stort bland den stora invandrade befolkningen.
En taxikörare sa så här för ca 8 år sedan: ”Nu börjar killarna bli för galna. Nu får man passa på sina döttrar.”
Nej – inte på killarna.
En annan sa: ”Nu måste vi får riktiga lagar i Sverige, för nu är det kaos. De svenska lagarna duger inte.”
Han menade sharia. Där är lagen kraftfull och från Gud.
Man ser nu i Syrien och Irak att införandet av sharia ligger det stor entusiasm bakom. Om det passar till det germanska släktets minst 2000-årige demokratiska kynne, är en annan sak.
Enligt total-liberala normer bör ingen lag finnas, ty lag hindrar människans frihet.
Vid ett par år som boende i ett välutvecklat Utanförskap, kan man få njuta denna frihets fulla konsekvens. Och här en bildlänk till ett antal friheter.
På nyheterna rapporterade de idag om att vi tar emot cirka två tusen flyktingar i veckan och att det är brist på platser i kommunerna. Kommunerna och Migrationsverket klarar inte anstormningen. Kommuner och Migrationsverket ”går på knä”.
Om inte två tusen asylsökare i veckan – vilket blir 104 000 på ett år, räknas som massinvandring – hur många menar då invandringsförespråkarna det krävs för att man skall kunna tala om ”massinvandring”?
Somliga menar att vi tar emot alldeles för få: Är inte 104 000 många? Det är fler än det bor i själva staden där jag bor: Helsingborg. Helsingborg är landets åttonde största stad. Jag tycker det är många människor. Speciellt med tanke på bostadsbrist, hög arbetslöshet och alla de sociala problem vi redan har i samhället.
När menar invandringsförespråkarna att det är ”lagom många” eller ”tillräckligt många”? En halv miljon om året? En miljon? Tio miljoner? Hur många som helst?
Hur menar de som förespråkar en ökad eller obegränsad invandring att man skall kunna försörja alla och hur skall man kunna skaffa bostäder åt alla? Jag antar att de inte tycker den frågan är viktig. Det viktigaste för dem, är att samhället som de hatar kollapsar. Kaos, inbördeskrig och en total utplåning av välfärdsstaten verkar vara deras efterlängtade mål.
Och för att slippa onödiga kommentarer:
Ja, jag vet att alla som söker asyl inte får beviljat permanent uppehållstillstånd. Men många får både permanent uppehållstillstånd och senare även svenskt medborgarskap. Detta trots att drygt 90% av asylsökarna saknar pass och id-handlingar, vilket betyder att vi i praktiken inte kan styrka identiteten på många av de personer som beviljas asyl och permanent uppehållstillstånd.
Dessutom stannar många asylsökare kvar i landet efter att de har fått avslag på sin ansökan om permanent uppehållstillstånd. Det är numera ganska lätt att stanna kvar i Sverige som illegal invandrare. Du kan som tillståndslös få försörjningsstöd, bostad, utbildning, tandvård och sjukvård – speciellt om du tillhör en familj med barn. Då kan du leva på svenska skattebetalarnas pengar i både Malmö och Norrköping. Där ges både bostäder och försörjningsstöd till barnfamiljer som vistas i landet illegalt. Detta gör att man idag inte längre kan tala om ”illegala invandrare”. De har i vissa fall fått samma förmåner som de svenska medborgarna har. I en del fall, som när det gäller subventionerad tandvård, har de till och med fått förmånligare villkor än de svenska medborgarna, vilka i många fall har arbetat och betalat skatt under större delen av sitt vuxenliv. Antagligen därför de illegala invandrarna oftast numera officiellt från politikerhåll och mediehåll kallas ”papperslösa”.
tanketornet 