Arkiv | februari, 2015

Är islam förenligt med demokrati, yttrandefrihet, könsjämställdhet och homosexuellas likaberättigande?

18 Feb

Kan du namnge ett eller flera länder med muslimsk majoritetsbefolkning som har ingredienser som: demokrati, yttrandefrihet, könsjämställdhet och homosexuellas likaberättigande? Jag kan inte komma på ett enda, vilket är lite märkligt med tanke på att det finns ett femtiotal länder med muslimsk majoritetsbefolkning i världen. En slump att dessa ingredienser tycks saknas i alla muslimska länder – eller kan det möjligen ha något med islam att göra?

Text: Ulf Möller

sharia 4 nederländerna

Annonser

Av frukten känner man trädet

17 Feb

955079_310_200

Förväntar mig ingenting annat rent intellektuellt längre, men blir inte av med den konstanta emotionella förvåningen. Över att svenskarna blir förvånade. Rentav chockade.

Jag har det renläriga islam i mitt DNA. Det flyter i mitt blod. Bokstavligt talat, som ättling till islams profet, om vi ska tro muslimerna själva.

Erfarenhetsmässigt, efter en uppväxt fylld med berättelser om Mohammed och andra muslimska profeter som godnattsagor: Jag älskade att höra om Jesus. Trots att jag fick den förvanskade muslimska versionen av honom, var han ändå den enda som stack ut som sympatisk och kärleksfull.

Jag gick i slöja som barn. Motvilligt och i uppror. Under vilda protester, där jag deklarerade att jag hellre rakade av mig håret om det nu var så frestande för vuxna män med en nioårings mörka lockar. Drog av den så fort tillfälle gavs bortom familjens blickar.

Jag hyste den djupaste respekt för Koranen. Vågade knappt snudda vid den, av rädsla för Allahs vrede om jag gjorde fel.

Jag kämpade med att begripa varför jag skulle tvingas be till en tyrannisk gud jag fann motbjudande, enligt rörelser jag inte valt själv och på ett språk jag inte begrep ett ord av. Jag bad för att jag tvingades till det efter att ha släpats fram från under soffan där jag hade gömt mig. Jag bad med mumlande läppar, ilskna tårar och ett upproriskt hjärta.

Jag släpades, med fötterna i backen, med till källarmoskéer och bönemöten i miljonprogrammens anonyma lägenhetskomplex.

Jag frågade rakt ut om kvinnorna var dumma i huvudet som gick med på att gömmas i köket och passa upp på männen som satt i ensam majestät i vardagsrummet.

Jag blev slagen efter med käppar och ilsket åthutad på arabiska av gamla bittra tanter i heltäckande svarta tygsjok när jag vägrade finna mig i könsapartheiden i moskén och gick för att finna rätt på min pappa för att kräva att bli hemkörd från det sammanhang som så kokade av hat och sekterism.

Jag har lyssnat, pratat, diskuterat och bråkat med muslimer ända sedan jag föddes. Ett är bortom allt tvivel: de menar allvar, de föraktar den västerländska civilisationen med dess demokrati och mänskliga rättigheter, och har inte den minsta tillstymmelse till respekt för den fria världens medborgare. Alla åtgärder som missar detta kommer oundvikligen att misslyckas. Alla. Du måste känna fienden för att ha en chans att bemöta den på ett seriöst sätt.

Det enda hopp som finns i sammanhanget är att muslimer är människor. Med ett hjärta, samvete och förnuft. Alltför många har avtrubbats och stängt av både samvete, tänkande och empati. Men inte alla.

Mitt recept? Ta människor på allvar i deras övertygelser och livsåskådning. Var hård mot de förhärdade och hårda. Var kärleksfull mot de tvivlande och sökande. Hjälp de som vill ta sig loss och bryta sig fria. Det är inte svårt att urskilja vem som är vem. Lyssna på deras ord och betrakta deras handlingar. Av frukten känner man trädet.

Text: Nasrin Sjögren