Varför kan inte några av de hundratusentals arbetslösa som är permanent bosatta i Sverige, ta dessa jobb?
Varför tvingas inte alla som mottar försörjningsstöd, exempelvis plocka bär eller städa?
Där håller inte argumentet ”krävs utbildning”?
Och, i de fall utbildning krävs: Varför tvingas inte alla arbetslösa som mottar försörjningsstöd, genomgå utbildningar som ger jobb?
För mig, ofattbart, att det beviljas arbetstillstånd för yrken där det varken krävs speciellt lång utbildning, lång erfarenhet eller särskild kompetens.
Så länge det finns hundratusentals arbetslösa, menar jag att alla ”enkla jobb” borde vara tillsatta av personer som är registrerade som arbetslösa och som bor permanent i Sverige.
Vänligen, häng inte upp dig på begreppet ”enkla jobb”. Jag använder detta som ett samlingsbegrepp för den typ av jobb som inte kräver hög utbildning, lång erfarenhet etc.
Ställ ultimatum: Livstids inlåsning – eller återvänd ”frivilligt”.
Jag kan förstå att det i vissa fall kan vara svårt att utvisa grovt kriminella, eftersom de länder de är tänkta att utvisas till, vägrar ta emot dem – speciellt om de själva inte vill återvända.
Gissar att deras ursprungsländer, helst inte vill ta emot kriminella, ens om de vill återvända frivilligt.
Min lösning:
Alla som inte kan utvisas, måste hållas i fängsligt förvar, så de inte utgör någon fara för allmänheten.
Om de tvingas välja mellan livstids inlåsning i ett låginkomstland, där vi kanske kan hyra platser och bidra till deras statskassa – eller flytta tillbaka till sina ursprungsländer ”frivilligt”, är jag övertygad om att många kommer välja att återvända till sina ursprungsländer.
Gissar, att alla skulle välja detta.
Frihet och bo i sitt ursprungsland – eller, fångenskap i exempelvis i Etiopien eller Haiti. Vilket tror du de väljer?
Om länder som nekar ta emot utvisningsdömda från Sverige, mottar bistånd från Sverige:
Inslag som handlade om att kvinnor utför merparten av det obetalda hushållsarbetet och detta ansågs som ett politiskt misslyckande för jämställdheten.
Blir frustrerad när jag hör sådant.
Saknar de som lever i parrelationer, förmåga att komma överens om hur de ska fördela arbetsuppgifter och annat och måste därför invänta direktiv från politiker och experter, kanske som är i deras bostäder och klockar varje enskilt moment?
Jag har varit gift och vi har tre vuxna barn.
Tanken, att vi skulle med klocka och anteckningsbok, registrera varje enskilt moment, som exempelvis blöjbyte, diskning, sängbäddning, städning, tvätt och matlagning, är enligt mig verklighetsfrånvänd.
Och värre blir det, om jag ska tänka på att min dåvarande fru och jag, skulle ta emot direktiv från politiker och experter, om hur vi skulle fördela hushållsarbetet.
Jag och min fru, kunde diskutera exempelvis hur vi ville fördela arbetet.
Många sysslor, skiftades vi om att utföra. Exempelvis matlagning, diskning och blöjbyten.
Andra sysslor, fördelades, efter lämplighet och intresse.
Exempelvis i vår kolonistuga, skötte hon merparten av blommor, bär och grönsaker. Jag skötte merparten av renoverings- och underhållsarbetet på huset.
Vi tyckte det var en bra fördelning. Men, sannolikt ”inte helt jämställt”, enligt experter och politiker?
Jag är självklart för jämställdhet.
Men, när de som lever i parrelationer, inte kan komma överens om hur de ska fördela sina arbetsuppgifter utan att ta emot direktiv från politiker, undrar jag:
Kanske läge att överväga att skiljas, om ni inte kan komma överens om och diskutera hur ni exempelvis ska fördela hushållsarbetet?
Jag är exempelvis emot, att föräldrapenning och dagar måste delas 50/50.
Tycker, att det är upp till föräldrarna att själva avgöra hur de vill fördela – och om de exempelvis vill låta en av parterna använda alla dagarna för att vara hemma med barnet, tycker jag de ska tillåtas detta.
För mig, är det främmande och sjukt, att politiker ska bestämma hur föräldrar ska fördela föräldraledigheten.
I ett normalt och friskt förhållande, kan självklart föräldrarna bäst själva fatta dessa beslut, utan inblandning av politiker?
På 80-talet när vi hade småbarn, fick föräldrarna själva bestämma hur de ville fördela ledigheten.
I vårt fall, tog min fru ut alla dagarna, eftersom hon ville det.
Jag hade heltidsarbete, hon hade deltidsarbete, så det var ett ganska naturligt val.
När hon deltidarbetade några timmar i veckan, hade jag ansvaret för barnen.
Inte kollat upp detta i detalj:
Är det inte idag, tvingat att parterna tar ut lika många dagar – och att den ena parten inte som förr, kan ta ut hela ledigheten, om föräldrarna själva vill det? Det är med andra ord, politiker som bestämmer över föräldraledigheten och inte de som borde veta bäst: föräldrarna?
Känns för mig, som man omyndigförklarat en hel befolkning.
Tillräckligt gamla för att ha rösträtt, förvärvsarbeta, fostra barn etc – men anses inte mogna att själva fatta beslut exempelvis gällande hur föräldradagarna ska fördelas?
Vad anser du?
Är det friskt och normalt, att politiker bestämmer i dessa frågor – eller tycker du som jag:
Att de som lever i parrelationer, normalt själva bör kunna diskutera och avgöra i denna typ av frågor?
Om inte:
Kanske läge, att överväga att skiljas?
Jämställdhet: Ja. Politiker som bestämmer över hur ”jämställdheten praktiskt och tidsmässigt ser ut” i vårt hem: Nej.
Jag kände inte ens till, att det finns en myndighet som benämns ”Jämställdhetsmyndigheten”!
Ska man skratta eller gråta? I mina öron, låter det sjukt. Lägg ner denna och flera andra liknande myndigheter.
Låt myndiga medborgare själva ta ansvar och bete sig som normala friska vuxna – som inte behöver ”jämställdhetsmyndighet” och liknande för att fungera?
Finns det även en ”genusmyndighet” eller liknande, som avgör vilka kön vi tillhör? Jag menar: Skulle inte förvåna mig, för det är så sjukt det svenska samhället har blivit.
”Det är skillnad på att ha ansvar och ta ansvar. Kvinnor tvättar, diskar, städar och tar hand om barn i större utsträckning än vad män gör. En ny rapport från Jämställdhetsmyndigheten visar att mycket lite har hänt.”
Det påstås att hoppet är det sista som försvinner.
Jag tappade hoppet gällande Sveriges framtid för cirka tio år sedan.
Har jag tolkat det rätt, finns det en del Sverigevänner som har kvar hoppet gällande Sveriges framtid.
Jag tror det beror på, att de befinner sig i någon form av förnekelse och inte vill se hur prognosen för framtiden ser ut.
Jag kan nämna upploppen under förra årets påskhelg – eller de senaste veckornas antisemitiska demonstrationer, för att försöka presentera en bild av hur illa det ser ut redan idag i Sverige.
Besöker du Malmö eller Göteborg, tror jag du kan få en bild av hur resten av Sverige ser ut inom cirka tio år.
Och då kommer Malmö och Göteborg, vara betydligt värre än idag.
Jag ser att välfärdssamhället förfaller – sakta men säkert.
Märks exempelvis inom polis- och rättsväsende.
Igår läste jag om en polisskoleelev som hade bjudit in kriminella på fest. De kriminella hade hotat och misshandlat andra poliselever.
Ändå får hon stanna kvar i utbildningen!
Det grundläggande, för att den negativa utvecklingsspiralen ska kunna bromsas, är att ett stort antal utvisas.
Minst hundratusentals.
Detta kommer inte att ske, oavsett vilken regering Sverige får.
De som är fientligt inställda till svenskar, vår kultur, värderingar etc, är för många för att vi på fredligt sätt ska kunna hindra den negativa utvecklinsspiralen.
I praktiken, har svenskarna redan förlorat makten över sitt land.
Märktes exempelvis under förra årets upplopp, då polisen genom att retirera, visade att de förlorat sitt våldsmonopol.
Poliserna förnedrades, då deras bilar brändes etc.
Om du har hoppet kvar, gällande Sveriges framtid:
Vad består ditt hopp av?
Vad grundar du ditt hopp på?
Jag är övertygad, om att Sverige inom en relativt snar framtid, kommer ha en majoritetsbefolkning som inte är svensk och att islam blir statsbärande ”religion”.
Uppskattar, att detta kommer ske inom högst 40 år.
Tror, att islam kommer bli dominerande lära i Sverige kanske redan inom cirka 15-25 år.
Hädelselagstiftning etc.
Svenskar måste inte bli i minoritet innan islam tar över. Det räcker att majoritetsbefolkningen, är splittrad , för att ett folk som är enat ska kunna dominera.
Du får gärna försöka övertyga mig om att jag har fel.
”Poliserna som kallades till ett bråk på Södertörns högskola trodde inte sina ögon.
En kvinnlig nybliven polisstudent hade bjudit flera personer med kopplingar till det kriminella Hagsätranätverket till insparksfesten på polisutbildningen. Där hade de gått omkring och provocerat de övriga festdeltagarna och slagit en av dem i ansiktet.
När polisstudenten förhördes ljög hon om sin identitet och förolämpade en av poliserna. Senare framkom också att kvinnan poserade i sociala medier med vapen som hon saknade licens för.
Skolledningen varnades utförligt om kvinnans beteende och hennes kontakter i gängmiljöer, enligt mina uppgifter. Men ingenting hände. Hon fick fortsätta sin utbildning till polis.”
Man skaffar inte barn för att andra ska bidra till försörjningen.
Verkar som det nästan är tabu i Sverige, att ifrågasätta barnbidrag till de första två barnen.
De flesta jag har sett ifrågasätter endast flerbarnstillägen, men inte bidragen som helhet.
Barn skaffar man, när man kan försörja sig själv och sin familj. Kan man inte försörja sin familj, finns försörjningsstöd.
Anser att de som skaffar barn under tiden de mottar försörjningsstöd, ska ställas inför ultimatum: Antingen sterilisering – eller indraget försörjningsstöd.
Jag bor i Halmstad. Cirka 105 000 invånare i kommunen.
Tänker inte bolla med siffror eller visa utförlig statistik, men konstaterar att det under cirka en tioårsperiod, årligen utdelats i genomsnitt kanske ungefär lika många uppehållstillstånd, som det finns invånare i Halmstad.
Det är i ett verkligt perspektiv ofattbara siffror.
Det påstås att asylinvandringen minskat de senaste åren – men det handlar enligt mig, om att man använder begreppet endast för flyktingar.
Anhöriga till tidigare invandrade, hamnar i en egen kategori – anhöriginvandring – och det är dessa som de senaste åren, utgjort den största delen.
Jag förstår inte varför anhöriga till personer som tidigare påstått sig ha flytt, ges uppehållstillstånd:
Bevisligen var det inte värre i de länder som de anhöriga befanns sig i, än att de kunde leva där i väntan på att oftast deras män ska beviljas permanent uppehållstillstånd i Sverige?
Varför utvisas inte de som tidigare beviljats uppehållstillstånd, om det inte är värre än att deras anhöriga kunnat bo där och inte värre, än att de inte sällan kunnat besöka dessa länder?
Om man inbillar sig att invandring under många år till Sverige med antal som ungefär motsvarar Halmstad eller jämförbara svenska städer, inte påverkar samhället negativt, menar jag att man har problem.
Sverige har genomgått stora förändringar till det sämre under åtminstone de senaste 10-15 åren.
Asylinvandring/anhöriginvandring, är enligt mig, den enskilt vanligaste och största orsaken, till många av de problem vi upplever i dagens samhälle.
En del inser inte detta, utan fortsätter som vanligt med att förespråka att exempelvis unga män utan asylskäl som ljugit om sin ålder eller annat och som inte ens styrkt sina identiteter, ska få tillgång till svensk välfärd, i det närmaste utan krav på motprestation.
Enligt mig, är det svenska samhället dödsdömt. Jag ser ett land som ligger på dödsbädden- handlingförlamat, med sviktande minne, bristande talförmåga etc.
Sverige kommer ligga på dödsbädden tills svenskar blir i minoritet och islam blir statsbärande ”religion”.
Jag tycker detta är djupt tragiskt och känner konstant sorg pga detta.
De som har kvar sitt hopp, kommer sannolikt få ett hårt uppvaknande inom de närmaste åren.
Det finns ingen ljus framtid för barn och ungdomar som växer upp i Sverige.
Försöker se ljuspunkterna i tillvaron – men försöker också vara realistisk och inser att Sverige som helhet är på väg i samma riktning som där exempelvis Malmö och Göteborg befinner sig idag.
Om du vill veta ungefär hur resten av Sverige kommer se ut inom kanske cirka tio år, tycker jag du kan göra ett besök i Malmö eller Göteborg och berätta för mig hur du upplevde besöket.
Eftersom Sverige långt ifrån kan ses som en förebild, anser jag det är bra att Sveriges asylmisslyckande och skenande kriminalitet, kan användas som skräckexempel för andra länder så de förhoppningsvis slipper hamna i liknande situation.
Jag önskar att Polen och andra länder, slipper exempelvis ”påskupplopp” eller folksamlingar som hyllar terrordåd med massmord av civila.
”Historien upprepar sig”, är ett vanligt påstående.
Det många verkar missa, är att historien ofta inte upprepar sig exakt, utan i en annan version.
Exempel:
Många i Sverige tjatar fortfarande om nazism, trots att det är 78 år sedan nazisterna besegrades i andra världskriget.
De relativt få nynazister som finns i Sverige idag är knappast systemhotande. Det är sällan jag ser att de demonstrerar eller ställer till med problem. Det kan röra sig om några hundra personer som är aktiva i dessa organisationer.
Ändå är det dessa ”högerextrema” som vänstern ständigt vill framhålla som problemet.
De vägrar inse att dagens ”nazister” exempelvis är de som firade terrorattackerna mot Israel under helgen, där de syntes i flera svenska städer utropa antisemitiska slagord etc.
Det är dessa som utgör det största hotet idag i Sverige både mot judar och etniska svenskar.
Varför vägrar en del – oftast personer på vänsterkanten, se vilka som kan anses vara dagens nazister och vilka som utgör det största hotet mot judar men även mot svenskar?
Detta är fakta som är lätta att kolla upp.
De som blundar för att Hamasanhängare och exempelvis de som deltog i upplopp under förra årets påskhelg, kan ses som ”nutidens nazister”, hade sannolikt även blundat för nazismen under 30-talet, om de hade levt då?
Är det på grund hotet från ”högerextrema”, som judiska församlingar uppmanar sina medlemmar att inte offentligt visa judiska symboler eller tala hebreiska?
Upploppen under påskhelgen 2022, då poliser retirerade och i praktiken visade att de saknade våldsmonopol, borde lett till att polisledningen veckan efter upploppen, tvingats avgå.
Jag menar, att i ett relativt friskt och välfungerande samhälle, värnar man polisens våldsmonopol – och om inte polisens våldsmonopol kan upprätthållas, ser man till att byta ut ledningen, så att ordningen kan återställas?
Jag menar på allvar, att vi lever i ett land där polis saknar våldsmonopol och där det inte längre finns någon rättssäkerhet.
300 poliser och 14 civila skadades i det som benämns påskupplopen. Dessa siffror, säger en del om styrkeförhållandet?
Rätta mig gärna, om du anser att jag har fel. Presentera gärna dina argument, till varför polisledningen inte skulle tvingats avgå veckan efter påskupplopen, eller varför du kanske menar att polisen i Sverige har ett fungerande våldsmonopol.
”Har ni märkt att hon haft värderingar som avvikit från partiet sedan tidigare?
– Nej, inte alls på det här sättet. Däremot har hon ju varit engagerad i Palestinafrågan, men det får man ju vara. Men inte på det här sättet att välja att inte ta avstånd från en terrorhandling.
Zeynab Hussaini, med rötter i Afghanistan samt boende i Stenstorp, blev involverad i Moderaterna i Falköping genom sitt engagemang i ungdomsförbundet till en början.”
Min kommentar:
Jag har svårt för att förstå, hur en person som har förtroendeuppdrag i ett riksdagsparti, kan ha åsikter som dessa utan att det upptäcks.
Min gissning, är att de vet, men så länge det inte blivit mediadrev eller allmänt känt, låtsas de som att detta inte är något problem.
Moderaterna har länge visat intresse för att nå ut till, värva och få röster från muslimer.
Då är inte ”värdegrund” lika viktigt, som att värva väljare.
Ett skrämmande exempel, är när islamisten Waberi kom in i riksdagen på ett M-mandat.
tanketornet 