”Sverige har stor och kostsam invandring”

Är man ”barnfientlig” om man kritiserar barnomsorgspolitiken?

Är man ”elevfientlig” om man kritiserar utbildningspolitiken?

Är man ”sjukpatientfientlig” om man kritiserar sjukvårdspolitiken?

Är man ”äldrefientlig” om man kritiserar äldreomsorgspolitiken?

Om svaret på ovanstående frågor är ”Nej”:
Varför räknas man i så fall som ”främlingsfientlig” eller ”rasist” om man kritiserar migrationspolitiken? Skall inte alla frågor kunna diskuteras öppet i en demokrati och speciellt sådana frågor som gäller hur skattebetalarnas pengar används? Har man inte som skattebetalare rätt att ha en åsikt och kunna vara kritisk mot hur de statliga resurserna och ekonomiska medlen används och fördelas?

Text: Ulf Möller

”Sverige har en stor och kostsam invandring”, enligt finansminister Anders Borg:

Några tankar inför ”Prideveckan”

Bild: Från kampanjen Pressbyrån byter namn till bögbyrån 

Nu börjar de tjata på radio och TV om ”Pridefestivalen”. De får tjata så mycket de vill. Jag stänger av. Brukar ändå inte se på TV eller lyssna på radio så ofta.

Jag kan fortfarande inte förstå varför inte var och ens sexliv och sexuella läggning inte skall vara en privatsak, utan bli en offentlig grej som skall manifesteras och uppförstoras. Sånt får mig att tro att HBTQ-folk både är översexuella och störda i sin personlighet. Har de inget liv förutom den sexuella biten? Finns det inte andra saker som är lika viktiga eller t.o.m viktigare i deras liv?

Är inte bögar, flator och transvestiter o.s.v, lika mycket individer med olika personligheter som alla andra? Det verkar som många av dem har stort behov av att träffas i grupper bestående av personer med samma läggning, för att där ”leva ut” sina känslor och känna gemenskap. Varför funkar det inte lika bra för dem att gå med i exempelvis en schackklubb? Jag känner ingen större samhörighet med en person bara därför att denna har samma sexuella läggning som jag. Ärligt talat, bryr jag mig inte om en persons sexuella läggning eftersom jag anser det är en privatsak. Men HBTQ-folk verkar ha stort behov av att träffas i grupper där de får ”leva ut” sin läggning. Många av dem tycks också ha ett stort behov av att gå ut i offentligheten och bli bekräftade. Jag anser att detta bekräftelsebehov inte är normalt. Jag kan fortfarande inte förstå varför de inte gör som vi andra (”vanliga” heterosexuella) och skaffar sig en partner som de kan leva tillsammans med och vara nöjda med det.

Jag som är ”heterosexuell” – gillar inte ordet: fördrar att kalla mig ”vanlig” – har inget behov av att träffa personer i nån speciell ”Heteroklubb” eller delta i en ”Heterofestival”. När jag är offentlig vill jag inte se mig själv eller ses av andra utifrån mina sexuella preferenser. När jag är privat, är jag privat och när jag är offentlig är jag offentlig. Många HBTQ-personer verkar ha problem med att skilja offentligt från privat.

Jag tjatar ibland om min bantning. Men jag anser ändå inte det är samma sak som om jag hade suttit på facebook eller nåt annat ”neutralt” forum och tjatat om min sexuella läggning. Vad man gör i ”sängkammaren” är var och ens privatsak. Om inte, så får de väl lägga ut en direktlänk till nån porrsida på internet där de som är intresserade kan se och höra vad de sysslar med. Men skillnaden mellan en porrsida på internet och SVT/SR borde väl vara den, att jag rimligtvis borde slippa sånt i den barntillåtna statliga televisionen och radion?

Jag handlar hellre mina matvaror i en butik som kallas ”dietkost” eller ”lågkaloributiken” än i exempelvis ”bögshoppen”. Namn som ”fittaffären”,”kukbutiken” eller ”knullared”, låter inte heller bra. Jag är emot alla former av sexualisering där det borde vara ”neutralt”. Inte bara HBTQ-sexualisering, utan även hetero- pedo-, nekro- o.s.v.

Jag har generellt sett absolut inget emot homosexuella, transvestiter eller bisexuella. Nekrofiler stör mig egentligen inte heller, så länge de inte är mina grannar och jag slipper stanken av ruttna lik (=”ironi”). Men ärligt talat blir jag lätt irriterad när de börjar ”tjata” och skall synas i TV-sofforna och höras i radio p.g.a deras sexuella läggning. Jag anser inte att en persons sexuella läggning kvalificerar denna till att få särskilt stor medial uppmärksamhet. För mig är sex en privatsak. Jag anser inte det är normalt att man exempelvis ändrar skyltarna på vissa Pressbyråer, som nu under Prideveckan skall heta ”Bögbyrån” o.s.v. För detta är att sexualisera saker som inte bör sexualiseras. En matvaruaffär skall väl vara till för alla? Hur skoj är det att handla mat i en butik som kallas ”flatan” eller ”nekrofilen”? Det senare anses förmodligen av många inte vara riktigt rumsrent – men jag tror ni förstår budskapet. Namn som ”Hetero-restaurangen”, känns också fel. Det är inte själva läggningen jag är emot, utan att ”neutrala” saker – som exempelvis matvaruaffärer eller barntillåten statlig media – sexualiserar på ett sätt som känns osunt och osmakligt.

Anledningen till att jag reagerat och skrivit denna ”gnälltext” i ämnet, är helt enkelt att det tjatas mycket om det här med ”Pride” och HBTQ. Speciellt nu när de skall ha sin festival. Om de nu vill anses som normala och bli respekterade och accepterade i samhället, borde de kanske tona ner det sexuella inslaget i festivalen? Nu känns det i det närmaste som att de som inte är HBTQ-personer inte är välkomna till Pridefestivalen. Har exempelvis homosexuella inte samma rättigheter i samhället som alla andra? Nu för tiden tillåts de att ingå äktenskap och adoptera barn. Vad mer begär de?

Text: Ulf Möller

Ökad illegal invandring och minskad respekt för asylprocessen är ett politiskt misslyckande

I motsats vad våra beslutsfattare (naivt) föreställde sig när den nuvarande rättssäkra asylprocessen med migrationsdomstolar och möjlighet till överklagande infördes 2006, har den illegala invandringen och antalet asylanter som inte respekterar ett avslag ökat i stället för att minska. Enligt Migrationsverkets siffror är det idag en majoritet, 55 procent, som inte accepterar att få nej och som i stället för att återvända hem väljer att gå under jorden i Sverige. Utöver dem tillkommer alla de som bara helt sonika struntar i att söka uppehållstillstånd och slår sig ned här ändå. Migrationsminister Tobias Billström (M) vill dock inte erkänna detta som ett politiskt misslyckande.

En trolig förklaring till denna negativa utveckling är att det kontinuerligt blivit allt bekvämare att leva som illegal i Sverige. Skillnaden mellan att vistas här lagligt och olagligt har successivt suddats ut, rättigheterna ökat och skyldigheterna minskat. Som illegal omfattas du idag av rätt till offentligt finansierad sjukvård, tandvård, skola för barnen, fackliga rättigheter på arbetsmarknaden och mycket annat. Fler politiska beslut fattas som gynnar en illegal tillvaro i Sverige än som försvårar den.

De rättigheter och den samhällsservice man som illegal eventuellt ändå fortfarande formellt saknar kan man få genom att det i Sverige inte är straffbart att begå medhjälpsbrott relaterade till brott mot utlänningslagen, så länge man inte gör det med ekonomisk vinning som främsta motiv. Detta har inneburit att det har vuxit upp en brokig flora av asylanarkistiska organisationer och individer som öppet trotsar demokratins och rättsstatens principer. Dessa hjälper självsvåldigt illegala att ta sig in i landet och att gömma sig här, de obstruerar mot en av riksdagen beslutad ordnad och reglerad invandring, sätter sig över lagar och regler och odlar dessutom en förvirrad självbild där man tror sig stå på det godas sida i sin samhällsomstörtande verksamhet.

Polisen, som formellt fortfarande har att leta rätt på illegala och verkställa ut- och avvisningsbeslut, får inte längre utföra sitt arbete på ett effektivt sätt och söka efter dessa personer där de faktiskt finns. Opinionsbildare med en migrationsextremistisk agenda ropar på att än fler platser i samhället än idag ska utropas till frizoner där illegala ska kunna vistas utan risk att gripas och utvisas för sin brist på hörsamhet gentemot svenska myndigheter och domstolar och sina brott mot utlänningslagen.

Inom den svenska journalistkåren har flertalet kastat konsekvensneutralitet, journalistisk hederlighet och objektivitet överbord och missbrukar sin ställning genom att driva sin personliga migrationspolitiska agenda på nyhetsplats. Således bevakar man ensidigt fall där personer fått avslag på asylansökan och beskriver dessa beslut som orättfärdiga och inhumana samtidigt som man konsekvent förtiger alla de tusentals fall där personer på ett verkligt upprörande sätt beviljats asyl i Sverige trots ostyrkta och falska identiteter, trots påhittade flyktinghistorier, rentav trots begångna brott i landet.

Vad som är förvånande är inte att resultatet av förändringarna av den svenska asylprocessen har lett till en ökad illegal invandring och minskad respekt bland utlänningar för svenska lagar, myndigheter och domstolar. Det som förvånar är i stället att beslutsfattare i riksdagen förespeglade sig en motsatt utveckling när man för sju år sedan klubbade de omfattande förändringar av den svenska asylprocessen som vi idag kan utvärdera. I synnerhet om man också beaktar övriga migrationsrelaterade beslut som fattats sedan dess.

Endast en verklighetsfrånvänd byråkratpolitiker kan inbilla sig att asylsökare som kommer till Sverige från länder som saknar rättstradition och ordnade samhällsstrukturer skulle påverkas i respekten för ett avslagsbeslut beroende på om de får ärendet handlagt av en utlänningsnämnd eller i en migrationsdomstol. Dessa migranters agerande styrs inte av utseendet på formella beslutsstrukturer som de antingen ser som svårbegripliga abstraktioner eller utifrån erfarenheter från hemlandet knappast har anledning att känna förtroende för. För dessa människor handlar det mer om konkreta påtagligheter, exempelvis hur lätt eller svårt, fördelaktigt eller ofördelaktigt det är att uppehålla sig i Sverige – lagligt eller på annat sätt.

Samtidigt som den nya asylprocessen infördes ändrades också lagen så att det blev lättare att få asyl och uppehållstillstånd av humanitära skäl, dvs med betydligt lägre ställda krav än vad som anges i de internationella konventioner Sverige har förbundit sig att följa. Detta i kombination med en redan i förhållande till andra länder extremt generös tolkning av Genèvekonventionen har inneburit en kraftig tillströmning av ekonomiska migranter som ställer sitt hopp till att genom missbruk av asylrätten skaffa sig ett nytt och bättre liv i just svenskarnas land.

Sverige ligger idag i den absoluta toppen i Europa vad gäller icke-västlig asyl- och anhöriginvandring, inte bar räknat per capita utan även i absoluta tal. Det innebär att vi även med bibehållen procentuell andel personer som inte respekterar den svenska asylprocessens utfall, i absoluta tal får in alltfler illegala invandrare i landet. Eftersom det fortlöpande blivit alltmer gynnsamt att uppehålla sig illegalt i Sverige, är den procentandel som väljer detta framför att hörsamma ett asylavslag inte konstant utan ökar. Den trenden motverkas knappast ens på marginalen av några byråkratiska förändringar i hur asylärenden handläggs.

Den ökande trenden förstärks dessutom ytterligare genom att vi är med i EU och att flertalet andra EU-länder inte på motsvarande sätt har gjort det behagligare att vistas i landet illegalt. För den som sökt asyl i ett annat EU-land, fått avslag och beslutat gå under jorden finns idag således starka incitament för att inte göra det i det land där avslag meddelats, utan att i stället välja Sverige som land att gömma sig i. Som om detta inte vore nog har Sverige också börjat åsidosätta Dublinkonventionen och låta personer som redan sökt asyl i ett EU-land söka på nytt i Sverige. Dessa undantag gäller generellt för vissa länder och numera också generellt för alla asylanter under 18 år.

Det tar heller inte stopp där. För att göra det än mer gynnsamt att gömma sig just i Sverige har vi här infört ett belöningssystem där den som lyckas bryta mot utlänningslagen tillräckligt länge, för närvarande fyra år, ges rätt söka asyl på nytt. Vid den förnyade asylansökan tas då hänsyn till att man som illegal i Sverige har skaffat sig en starkt anknytning till vårt land. Särskilt ömmande är om man under asylprocessen eller den efter avslag påföljande illegala vistelsetiden i Sverige har skaffat barn och låtit dem rota sig här. Om man mot förmodan inte lyckas få asyl heller andra gången, är det inte ovanligt att man ånyo gömmer sig och låter preskriptionstiden för avslaget löpa ut ytterligare en eller flera gånger.

Verkligheten idag är att färre än hälften av de som får avslag på asylansökan lämnar Sverige. Ett okänt antal personer tar sig också in i landet utan att bry sig om att söka uppehållstillstånd eftersom de funnit att det går bra att leva här ändå. I reda siffror innebär det att många tiotusentals, kanske bortemot hundratusen människor uppehåller sig illegalt i Sverige. Inom några decennier kan den siffran ha ökat till en miljon.

Detta skapar en tilltagande erosion på samhällskroppen som får den ordande arbetsmarknaden att vittra sönder, gör det omöjligt att driva företag på ett hederligt sätt och lika omöjligt att upprätthålla en offentligfinansierad välfärd. Redan den legala massinvandringen skapar svårbemästrade effekter av det slaget. Den illegala invandringen knuffar situationen över randen till ren katastrof.

Vi kan välja att fortsätta lura oss själva att den förda massinvandringspolitiken ska vändas från misslyckande till framgång, bara vi skjuter till ytterligare några miljarder till de etthundra vi redan spenderar varje år, bara vi inför ännu ett antal riktade (läs: svenskdiskriminerande) subventioner på arbetsmarknaden och kvoteringssystem i utbildningsväsendet, bara vi informerar bort svenskarnas påstådda vardagsrasism och främlingsfientlighet som hävdas vara den egentliga orsaken till att invandrarna inte kommer in i samhället. Vi kan fromt fortsätta hoppas att den illegala invandringen ska minska och fler respektera ett avslag bara asylprocessen blir mer transparent för de asylsökande.

Vi kan också agera än mer ansvarslöst än idag och göra så som Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin förordat – ge amnesti åt alla som tar sig in illegalt i landet, ge dessa än fler rättigheter och förmåner som en förelöpare till drömmen och en helt fri invandring. Detta utan att räkna på eller bry sig om vilka offentliga kostnader en sådan politik medför. Eller så kan man, som Centerpartiet, öppet och nyliberalt argumentera för den svenska modellens avskaffande som ett sätt att förverkliga den överordnade drömmen om nedmonterade nationsgränser.

Ett annat alternativ är förstås att vi åter börjar bedriva en ansvarsfull invandringspolitik i paritet med vad Sverige mäktar med, såväl ekonomiskt och socialt som kulturellt, utan att vår homogena nationella identitet slås sönder. I det alternativet ligger också att vi uppgraderar utlänningslagen till prioriterad att upprätthålla, att det görs svårt eller omöjligt att uppehålla sig illegalt i Sverige, att befattning med illegal invandring genom medhjälpsbrott straffar sig ordentligt och att polisen tillåts arbeta effektivt med att leta rätt på illegala invandrare där de faktiskt uppehåller sig för verkställande av ut- och avvisningsbeslut.

“Vi ska inte ha ett sådant samhälle där människor kan leva både i och utanför samhället. Det är ett problem som vi naturligtvis måste lösa“, sade dåvarande socialdemokratiska migrationsminister Barbro Holmberg i den riksdagsdebatt som föregick beslutet att lägga ned Utlänningsnämnden och införa nuvarande system med migrationsdomstolar. I den debatten deltog för även nuvarande migrationsminister Tobias Bilström. De senaste mandatperioderna är det han och hans parti som haft huvudansvaret för hanteringen av den illegala invandringen.

I en intervju med SvD säger Billström att “det är viktigt att människor respekterar de beslut som fattas på samma sätt som man respekterar alla andra beslut som fattas av myndigheter och domstolar“. Han uttrycker också en “önskan” om att andelen asylsökande som får avslag och självmant återvänder var högre än idag men han vill inte erkänna att det är ett politiskt misslyckande att så inte är fallet. Billström deklarerar dock att hans “inriktning som minister är att vi alltid ska se till att de som får avslag lämnar Sverige“.

Så väl Holmbergs som Billströms ord är invändningsfria och skulle kunna ha uttalats av i stort sett vilken ansvarig sjuklöverpolitiker som helst. I motsats till 2005 när dagens asylprocess fastslogs, finns idag ett åttonde parti i riksdagen som inte bara kastar självklarheter omkring sig som tomma glosor utan som faktiskt menar vad de säger och dessutom har en politik som borgar för att det också blir som man har sagt. Att döma av den senaste tidens opinionsundersökningar, där detta parti nu kliver fram som Sveriges tredje största, förefaller alltfler anse att såväl borgerliga allianspartier som rödgröna dito har förverkat sitt förtroende vad gäller att komma till rätta med såväl den illegala invandringen som andra migrationsrelaterade missförhållanden.

Text: Mats Dagerlind. Pulicerad i Avpixlat 2013-07-29.

Invandringen är en nettovinst i Sverige och övriga industriländer?

Jag vill redan nu tacka er alla – såväl vänner som ovänner – för mitt kommande nobelpris.

Här är min idé: DN har nu berättat att invandringen är en nettovinst i ”Sverige och övriga industriländer”. Vad bra. Mitt förslag är att vi tar alla arbetslösa och fattiga greker och flyttar dem till Portugal, som ju också har det svårt i tider som dessa. Sedan tar vi alla arbetslösa och fattiga portugiser och flyttar dem till Grekland. Genast har dessa båda krisande länder fått tal del av massinvandringens nettovinster. Lika enkelt som det är genialt. Vi kan helt enkelt flytta runt alla arbetslösa och fattiga européer i en gigantisk flyttkarusell så att varenda europeiskt land får ta del av massinvandringens nettovinster. Smart, inte sant?

Men varför sluta här? Det finns lite olika siffror på hur många flyktingar det finns i världen, men en siffra är som brukar nämnas är 20 miljoner. Mitt förslag är att vi helt enkelt tar hälften av dessa och placerar dem i Europa. Sverige borde kunna ta del av en miljon av dessa på ett bräde, minst. Tänk så många skolor, sjukhus och fritidsgårdar vi kan bygga för alla de pengar vi tjänar på att de kommer hit. Alla de kommuner som i dag klagar på att flyktingar och ensamkommande är en ekonomisk börda, överbevisar vi genom att tvinga på dem tio gånger så många – minst. För DN har sagt att det är en nettovinst. Då är det också en nettovinst.

Men låt oss inte vara egoistiska. Vi måste låta övriga världen få ta del av massinvandringens nettovinster. Mitt förslag är att alla fattiga, arbetslösa och svältande somalier flyttar till Etiopien. Sedan låter vi alla fattiga, arbetslösa och svältande etiopier och flyttar dem till Somalia. Ser du nu hur genialiskt det är?

Nu är det bara att invänta mitt nobelpris. Ni får gärna gratulera mig redan här och nu. Tack

Text: Richard Jomshof

http://www.exponerat.info/invandringskostnaden-klar-icke-eu-invandrare-kostar-455-milj-kr-netto/

 

SEDEN DIT DU KOMMER

 

När människor som frivilligt utan våld och pistol mot tinningen väljer att komma till Sverige eller vilket land som helst i världen måste vederbörande självklart anpassa sig till den plats hon eller han kommer till.

Det är inte förenligt med demokratiska spelregler att man tar sina seder och bruk från andra länder och påtvingar den nya plats man anländer till. Så ska det inte fungera. Visst är det utomordentligt tragiskt att människor anser att de måste fly från sina hem, men vi får inte glömma bort att den som ödmjukats också mer än gärna tar den berömda seden dit han kommer

Det skulle rent tekniskt inte fungera om alla människor som upplevde att de inte vill stanna kvar i sina hemländer och kämpa flyttade eller flydde. Vi behöver också se över motiven till varför man kommit hit. Om man verkligen flytt från en ohållbar situation och kommit till en hanterbar blir man väl ödmjukt tacksam och glad istället för högmodig och intolerant.

Jag menar inte att man som hit vandrande själ ska stå med mössan i hand hela livet, men en tacksamhet för bättre förutsättningar menar jag att vi alla behöver hysa för att bibehålla moral etc.

Det har funnits och finns en omvänd rasism där människor från andra länder vägrat anpassa sig till det land man fått chansen att börja om på ny kula i. Istället för att känna tacksamhet har man krävt en massa och det rimmar dåligt med ett offer.

Vi har problem med att Sverige som nation tryckt upp sig själv i ett hörn. Länge har svensken fått anpassa sig till alla nya vindar som blåst in över nationen. Socialdemokraterna öppnade dörren för en invandring där man i sin iver att få nya väljare underlät att ställa rimliga krav. Ingen tjänar på att likt strutsen köra huvudet i sanden.

Jag har levt bland och med invandrare i hela mitt liv och har sett stora skillnader såklart. Vi är alla olika och en del människor som valt att komma hit har haft ett högmod som vi borde näpst redan första dagen. Det är inte Kärlek att låta människor diktera andras villkor om det inte är förenligt för allas bästa.

Det är varken rasism eller skitsnack att många muslimer drar ned gardinerna totalt och fjärmar sig från vårt land som man valt att komma till. Gina Dirawi satt igår på Bergs show och berättade att hennes familj varken känner sina grannar eller drar upp gardinerna för omvärlden. Ett sådant synsätt är inte förenligt med demokrati och det vårt lands grundvalar vilar på. Segregationen står många invandrare för själva.

Att lägga skuld på svenskar är bara ett förtryck som trycker ned och bort sanningen. Vi får sluta bli så nervösa för att utstå att bli kallade för saker bara för att den som vägrar anpassa sig blir nervös över att avslöjas.

I vår iver att behaga allt och alla har vi sålt ut den svenska folksjälen och vi skäms om vi ens lyfter denna heta potatis. Jag som mamma har lärt mig för länge sen att skilja på sak och person. Min kärlek till mina barn är villkorslös men det innebär inte att de inte ska fostras och lära sig regler och förhållningssätt för att kunna bli bra medborgare.

Ibland vill mina barn äta godis till middag och man behöver ju inte vara Einstein för att förstå hur det skulle se ut om deras bristande omdömen fick styra måltiderna här hemma. Blir jag som mamma alltid populär hos barnen genom beslut jag fattar? Nej!

Jag får höra att jag är både det ena och det andra och detta tål jag eftersom min självkänsla som mor är god. Det skapar trygghet hos barnen att jag sätter tydliga gränser. När det vuxit upp och lärt sig vad som gäller kan jag ge de friare tyglar. Ju äldre de blir desto ”lydigare” blir de och förstår också bättre varför vi alla måste dra vårt demokratiska och lydiga strå till stacken.

När människor kommer till Sverige utan erfarenhet om vår nation är det vår plikt och skyldighet att lära ut spelreglerna som gäller här. Vi har förändrat dessa regler menar jag efter de olika religioner och kulturyttringar som valt att flytta hit.

Det är inte demokrati utan underkastelse om vi bara låter förtryck växa och detta beteende liknar mer det hos en misshandlad kvinna än en fri själ som vågar sätta gränser och inte accepterar vad som helst. Demokrati får aldrig bli ridå för kriminalitet och oegentligheter. Sanningen ska sätta oss fria.

Nej, du är INTE rasist för att du älskar människor men inte har fördrag med stenkastning, verbala attacker eller förtryck av kvinnor och oliktänkande. Ska vi kunna stoltsera med vår demokrati måste vi också våga ifrågasätta.

Vem är offer här egentligen. Blir du inbjuden till grannen på middag så plundrar du inte hens hus och klampar in som om det var du som ägde eller bodde i huset. Du sätter dina skor vid dörren och respekterar de regler som finns. Annars behövde du ju inte gått dit, eller hur?

Love, acts!

Text: Madeleine Moberg. Ursprungligen publicerad på hennes blogg 2013-05-22

Fakta talar sitt tydliga språk

I den allmänna debatten beskrivs islam, av Godhetskören, som en av de verkligt goda krafterna i världen. Denna religion sägs vara full av kärlek och frid och uppmuntra sina anhängare att skapa en bättre värld (att sedan en liten, liten, liten obetydlig biljontedels promille av islams anhängare, vilka totalt missuppfattat islams fridsbudskap, griper till våld påverkar inte bilden av islam — dessutom är denna lilla grupp egentligen också fredlig, men provoceras till våld som en sista desperat utväg av det onda USA och ännu ondare Israel, för att inte tala om det hemska rasistiska Europa.

I många andra artiklar på min hemsida och blogg diskuterar jag islams kärlekssyn, som inte är mycket att hänga i julgranen, om man verkligen går till källorna, dvs islams heliga dokument. När det gäller att inspirera sina anhängare till intellektuella bedrifter, tycks inte heller islam, som vi strax skall se, ha mycket att skryta över.

Föreliggande artikel handlar framför allt om islam och nobelpris i naturvetenskapliga ämnen. För att få perspektiv jämför jag antalet muslimska nobelpristagare med antalet judiska nobelpristagare (i förhållande till de olika folkgruppernas numerär). Att analysera islam ur olika aspekter är synnerligen viktigt med tanke på hur antisemitismen alltmer breder ut sig i vårt land och även börjat infektera de etablerade politiska partierna. En viktig orsak till detta är det växande antalet muslimer i vårt land. Således måste vi granska islam mycket noga.

Nyligen fick, som läsaren säkert vet, muslimen Omar Mustafa lämna Socialdemokraternas Partistyrelse. Precis som andra muslimer så är hans inställning till kvinnor, homosexuella och judar hämtad från, eller i varje fall starkt påverkad, av 600-talets arabiska tänkande. Enligt islam skall kvinnor lyda mannens minsta vink, homosexuella skall stenas och judar, och även kristna, är lägre stående än hundar och skall leva i underdånighet i förhållande till islam, för att inte tala om ateister, som har att välja mellan att bli muslimer eller halshuggas (i media, t ex Arbetarbladet, har flera debattörer krävt att Mustafa skall deklarera var han själv står i dessa frågor). Det intressanta är att det som fick Mustafa på fall inte var hans uppenbara hat mot Israel och det judiska folket, utan att han bjudit in antisemitiska talare (vilka han sedan sade sig ta avstånd ifrån — huruvida det handlade om ett äkta avståndstagande eller ”omvändelse under galgen” vet jag inte). Sedan bidrog säkert också hans inställning till homosexuella och kvinnor. Hade han bara hållit tyst om vad han tycker om dessa grupper, hade han med all sannolikhet fått sitta kvar i partistyrelsen, oavsett hur mycket han öppet hade uttryckt sitt hat mot judar och staten Israel. Då hade man nog nöjt sig med att han tog avstånd från de inbjudna, tvivelaktiga föreläsarna.

Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven kallade f ö nyligen Fatah (det styrande partiet på Västbanken — en av dess grundare var Yassir Arafat) för ”kära systerparti” (se t ex här, vilket antingen tyder på en skrämmande okunnighet eller på att Socialdemokraterna har en mörk agenda som väntar bakom knuten, när de åter sitter i maktens högsäte.

Det finns många tvetydigheter när det gäller Socialdemokraternas ”systerparti” Fatah. Enligt en artikel i Dagen lyfter den palestinske presidenten (och ledaren för Fatah) Mahmoud Abbas en månadslön på 1 miljon dollar (samtidigt som palestinierna, enligt svenska media, är ett av jordens fattigaste folk)! Som jämförelse kan nämnas att USA:s president Obama har en månadslön på 400 000 USD. Nyligen har både Abbas och Fatahs FN-observatör sagt att inga judar skall få bo i en framtida palestinsk stat (Palestina skall med andra ord vara ”Judenfrei”, ett uttryck som myntades av Hitler). Skolorna på Västbanken (vilka kontrolleras av Fatah) arbetar definitivt inte för en trovärdig fred mellan judar och palestinier. Israel finns inte med på skolkartor över området och i stället för att de palestinska barnen uppfostras till fredlig samexistens med Israel så hyllas martyrer och terrorister i skolans böcker (detta framgår av flera artiklar på min hemsida). Och läser man Fatahs stadgar (gå till Wikipedia och slå upp ”Fatah”, så kan du själv läsa dessa stadgar — använd engelska Wikipedia) så framgår där klart att Fatahs slutmål i princip är samma som Hamas slutmål (man uttrycker sig bara mer försiktigt), dvs ett förinta den judiska staten Israel och rensa bort all judisk kultur etc.

Ett problem är att Abbas säger en sak till västerländska journalister och en annan sak när han talar till de egna. Tar man del av vad svenska tidningar skriver så får man uppfattningen att Fatah nöjer sig med en palestinsk stat på Västbanken och Gaza med Östra Jerusalem som huvudstad. Fatahs mål är emellertid enligt stadgarna:

(12) Fullständigt befriande av Palestina och utraderande av sionistisk ekonomisk, politisk, militär och kulturell existens.
(13) Etablerandet av en oberoende demokratisk stat med full suveränitet på allt palestinskt området, med Jerusalem som huvudstad…

Engelska Wikipedia beskriver Fatahs flagga på följande sätt: ”Den officiella Fatahflaggan har en gul eller vit bakgrund. Det officiella emblemet i centrum av flaggan visar två knytnävar som håller gevär, och en handgranat, ovanpå en karta över det historiska Palestina (dvs det Brittiska Mandatets gränser, inkluderande dagens Israel, Västbanken och Gazaremsan [understrykning tillagd av mig]).”
Eftersom Fatah uppenbarligen anser att hela området (inklusive dagens Israel) är palestinskt land (se bild ovan), torde innebörden av ovanstående vara helt klar. Höga företrädare för Fatah har vid flera tillfällen sagt att ett eventuellt fredsavtal med Israel och bildandet av en palestinsk stat bara är tillfälliga lösningar och att slutmålet är att erövra hela området. Detta uttrycks som sagt klart i Fatahs egna stadgar och framgår också av Fatahs flagga. En varaktig fred med Israel finns således överhuvudtaget inte i Fatahs agenda lika lite som det finns i islams agenda (ett område som en gång tillhört islam får aldrig överges — det måste till varje pris återerövras). Att en partiledare för ett av Sveriges största partier är så aningslös (en socialdemokratisk partiledare borde rimligen ha tillgång till mer information om Fatah än vad man kan läsa i Aftonbladet och andra politiskt korrekta media) är mycket oroväckande och gör det desto viktigare att avslöja var islam står när det gäller människosyn, kvinnosyn, antisemitism, intellektuell frihet (som är nödvändig för vetenskapliga framsteg) etc. Dessvärre tycks det som att alla partiledare med undantag för Jimmy Åkesson är lika aningslösa. Eller är det bara den politiska korrekthetens hjärndödande piska man böjer sig under?

Men, låt oss nu återvända till ämnet för dagen. Enligt den allmänt accepterade konsensusen i vårt land har Västvärlden fått största delen av sin vetenskap och matematik från islam (regelbundet visas i SVT, Kunskapskanalen, History Channel etc program som driver denna linje). Enligt storyn så frodades vetenskap och humaniora inom islam när Europa fortfarande dvaldes i Medeltidens mörker. Att vi i Väst överhuvudtaget vaknade upp ur vår intellektuella törnrosasömn berodde helt och hållet på inspirationen från islam (läs gärna mer om islams vetenskap och vetenskapssyn här. Någon förklaring till varför islam idag inte är ledande när det gäller naturvetenskap ger man aldrig (islam är inte ens en gång verksam inom detta område — i länder där islam har stort inflytande finns ingen vetenskap värd namnet), utan man låtsas som om denna synnerligen berättigade frågeställning inte existerar (i vanlig ordning). Således finns mycket starka skäl att undersöka islam ur ett intellektuellt och vetenskapligt perspektiv.

I ett mail jag nyligen fick bifogade en av mina läsare en lista över hur många muslimer respektive judar som fått nobelpriset:

Världens muslimer uppgår till ca 1,2 miljarder, som är ca 20 procent av jordens befolkning (enligt de senaste siffrorna jag sett rör det sig om ca 1,6 miljarder, vilket ännu mer talar till islams nackdel i den följande analysen). De har (enligt mailet) mottagit följande nobelpris (listan nedan visade sig innehålla ett antal fel och en korrigerad lista samt motivering till korrektionerna, ges längre fram i texten):

Litteratur (1 st):
1988 — Najib Mahfooz
Fredspriset (4 st):
1978 — Mohamed Anwar El-Sadat
1990 — Elias James Corey
1994 — Yaser Arafat:
1999 — Ahmed Zewai
Ekonomi (0 st):
Fysik (1 st):
1979 — Abdus Salam fysik
Kemi (0 st):
Medicin (2 st):
1960 — Peter Brian Medawar medicin
1998 — Ferid Mourad medicin
TOTALT: 8 st

Antalet judar i världen uppgår till ungefär 14 miljoner, dvs ca 0,2 procent av jordens befolkning. Följande judar har tilldelats nobelpriset inom olika områden (även den här listan innehöll ett antal fel — eftersom listan över judiska nobelpristagare är så pass lång ger jag den korrigerade listan direkt — följande lista är således korrigerad och klar, och korrektionerna diskuteras i den följande texten):

Litteratur (10 st):
1910 — Paul Heyse
1927 — Henri Bergson
1958 — Boris Pasternak
1966 — Shmuel Yosef Agnon
1966 — Nelly Sachs
1976 — Saul Bellow
1978 — Isaac Bashevis Singer
1981 — Elias Canetti
1987 — Joseph Brodsky
1991 — Nadine Gordimer World
Fredspriset (8 st):
1911 — Alfred Fried
1911 — Tobias Michael Carel Asser
1968 — Rene Cassin
1973 — Henry Kissinger
1978 — Menachem Begin
1986 — Elie Wiesel
1994 — Shimon Peres
1994 — Yitzhak Rabin
Fysik (53 st):
1905 — Adolph Von Baeyer
1906 — Henri Moissan
1907 — Albert Abraham Michelson
1908 — Gabriel Lippmann
1910 — Otto Wallach
1915 — Richard Willstaetter
1921 — Albert Einstein
1922 — Niels Bohr
1925 — James Franck
1925 — Gustav Hertz
1943 — Gustav Stern
1943 — George Charles de Hevesy
1944 — Isidor Issac Rabi
1952 — Felix Bloch
1954 — Max Born
1958 — Igor Tamm
1959 — Emilio Segre
1960 — Donald A. Glaser
1961 — Robert Hofstadter
1961 — Melvin Calvin
1962 — Lev Davidovich Landau
1962 — Max Ferdinand Perutz
1965 — Richard Phillips Feynman
1965 — Julian Schwinger
1969 — Murray Gell—Mann
1971 — Dennis Gabor
1972 — William Howard Stein
1973 — Brian David Josephson
1975 — Benjamin Mottleson
1976 — Burton Richter
1977 — Ilya Prigogine
1978 — Arno Allan Penzias
1978 — Peter L Kapitza
1979 — Stephen Weinberg
1979 — Sheldon Glashow
1979 — Herbert Charles Brown
1980 — Paul Berg
1980 — Walter Gilbert
1981 — Roald Hoffmann
1982 — Aaron Klug
1985 — Albert A. Hauptman
1985 — Jerome Karle
1986 — Dudley R. Herschbach
1988 — Robert Huber
1988 — Leon Lederman
1988 — Melvin Schwartz
1988 — Jack Steinberger
1989 — Sidney Altman
1990 — Jerome Friedman
1992 — Rudolph Marcus
1995 — Martin Perl
2000 — Alan J. Heeger
2005 — Roy Glauber
Kemi (6 st):
1918 — Fritz Haber
1944 — Otto Hahn
2004 — Avram Hershko
2004 — Aaron Ciechanover
2009 — Ada E Yonath
2011 — Daniel Shechtman
Ekonomi (13 st):
1970 — Paul Anthony Samuelson
1971 — Simon Kuznets
1972 — Kenneth Joseph Arrow
1975 — Leonid Kantorovich
1976 — Milton Friedman
1978 — Herbert A. Simon
1980 — Lawrence Robert Klein
1985 — Franco Modigliani
1987 — Robert M. Solow
1990 — Harry Markowitz
1990 — Merton Miller
1992 — Gary Becker
1993 — Robert Fogel
Medicin (45 st):
1908 — Elie Metchnikoff
1908 — Paul Erlich
1914 — Robert Barany
1922 — Otto Meyerhof
1930 — Karl Landsteiner
1931 — Otto Warburg
1936 — Otto Loewi
1944 — Joseph Erlanger
1944 — Herbert Spencer Gasser
1945 — Ernst Boris Chain
1946 — Hermann Joseph Muller
1950 — Tadeus Reichstein
1952 — Selman Abraham Waksman
1953 — Hans Krebs
1953 — Fritz Albert Lipmann
1958 — Joshua Lederberg
1959 — Arthur Kornberg
1964 — Konrad Bloch
1965 — Francois Jacob
1965 — Andre Lwoff
1967 — George Wald
1968 — Marshall W. Nirenberg
1969 — Salvador Luria
1970 — Julius Axelrod
1970 — Sir Bernard Katz
1972 — Gerald Maurice Edelman
1975 — Howard Martin Temin
1976 — Baruch S. Blumberg
1977 — Roselyn Sussman Yalow
1978 — Daniel Nathans
1980 — Baruj Benacerraf
1984 — Cesar Milstein
1985 — Michael Stuart Brown
1985 — Joseph L. Goldstein
1986 — Stanley Cohen
1986 — Rita Levi—Montalcini
1988 — Gertrude Elion
1989 — Harold Varmus
1991 — Erwin Neher
1991 — Bert Sakmann
1993 — Richard J. Roberts
1993 — Phillip Sharp
1994 — Alfred Gilman
1995 — Edward B. Lewis
2003 — Vitaly Ginzburg
TOTALT: 135 st

1944 tilldelades tysken Otto Hahn nobelpriset i kemi för upptäckten att atomkärnan hos tunga ämnen (som uran) kan klyvas (vilket är grunden för dagens kärnkraftsteknologi). Hahn hade under 30 år arbetat tillsammans med Lise Meitner, vilken i hög grad bidragit till den forskning som Hahn fick nobelpriset för (Meitner, som var judinna, flydde 1938 från Nazityskland till Sverige — hon arbetade sedan i flera år på FOA och KTH, innan hon 1960 flyttade till Storbritannien). Allmänt så anses att Meitner borde fått dela priset med Hahn (denne kunde inte själv tolka innebörden av sina försöksresultat, utan det var Meitner som först insåg att det handlade om kärnklyvning), men att nobelkommittén inte ville ge henne priset för att hon var kvinna. Eller möjligen för att hon var judinna (antisemitismen i Sverige vid den här tiden var stor och det råder nog ingen tvekan om att många svenskar hade välkomnat Hitlers trupper i vårt land — för att bli av med judarna). Så listan ovan borde rent moraliskt utökas med Meitner.

När jag fick listan såg jag genast, när det gällde judiska pristagare, att det var flera saker som inte stämde. bl a så fanns inga judiska nobelpristagare i kemi angivna, vilket är fel. Dessutom fanns några namn som var helt felaktiga — antingen var fel ämne angivet (fysik i stället för kemi etc) eller också så fanns överhuvudtaget ingen nobelpristagare med det namnet. Listan på judiska pristagare ovan är rättad så gott jag har kunnat (utan att lägga ner hundratals timmar på forskning). Listan gick bara fram till år 2000 och jag har lagt till några namn som tilldelats priset efter detta årtal.

När det gäller de judiska pristagarna i fysik (jag är ju själv fysiker, därför kan jag uttala mig om detta) så finner man många verkligt tunga namn inom fysiken. Ibland delas priset ut för tämligen triviala arbeten eller upptäckter, vilka inte direkt innebär banbrytande ny kunskap, men som ändå räknas som viktiga (mer eller mindre). Men tar vi fysiker i listan ovan som Bohr, Einstein, Born, Feynman, Gell-Man, Prigogine och Lederman, så handlar det om pristagare som verkligen varit banbrytande inom sina områden och som i hög grad förändrat mänsklighetens världsbild.

Beträffande de judiska pristagarna har jag gått igenom listan och gjort stickprov, speciellt när det gäller icke-judiskt klingande namn, för att kontrollera att det verkligen handlar om judar. Jag kan ju ha missat något. Om någon av mina läsare kan bidraga med eventuella rättelser är jag mycket tacksam.

I listan över muslimska nobelpristagare upptäckte jag också ett antal fel.

Där påstås att Peter Medawar (medicinpristagare), som enligt min mening, var en mycket intressant forskare, var muslim. Det stämmer inte alls. Han var visserligen född av libanesiska föräldrar men levde hela sitt liv i England, gift med en engelsk kvinna (etnisk engelsk). Han hyste respekt för religion i största allmänhet men var själv sekulariserad. Han skriver t ex i boken Limits of Science:

… Jag tror att vi med viss rätt kan säga, inte att vi tror på Gud för att Gud existerar, utan snarare att Han existerar för att vi tror på honom… Betraktad som beståndsdel i den totala verkligheten, så har Gud samma grad och typ av objektiv verklighet som andra produkter av vårt själsliv… Jag beklagar att jag inte kan tro på Gud och religiösa svar, eftersom jag tror att det skulle kunna ge tillfredsställelse och tröst för många som behöver detta, om det nu var möjligt att upptäcka och formulera starka vetenskapliga och filosofiska skäl för att tro på Gud… Jag är rationalist… (Peter Medawar i ”The question of the existence of God” in The limits of science, 1984, Harper and Row.)
Den som resonerar så kan knappast kallas muslim (jag tror få muslimer skulle räkna honom som muslim, utifrån vad han skriver ovan). Ja han är inte ens en del av den muslimska kulturen. Alltså får vi plocka bort Medawar från listan på muslimska nobelpristagare.

Den andre ”muslimske” medicinpristagaren, Ferid Murad, kan inte heller kallas muslim. Han skriver i sin självbiografi på nobelstiftelsens hemsida

Med denna bakgrund visste jag att jag behövde en rejäl utbildning, så att jag inte skulle behöva arbeta lika hårt som mina föräldrar. Jag visste också, vid 12 års ålder, att jag skulle bli läkare. Mina föräldrar uppmuntrade oss att skaffa en utbildning och ett yrke. Mina bröder och jag växte emellertid upp med stor frihet vare sig det gällde att spara eller spendera dricksen från restaurangen (han syftar här på den restaurang som föräldrarna drev och där Ferid Murad och hans syskon arbetade under sin uppväxt) eller val av karriär. Detta tillämpades också på våra religiösa val, eftersom min far var muslim, min mor baptist och vi uppfostrades i ett katolskt samhälle. Följaktligen blev mina bröder katoliker när de gifte sig med katoliker, och jag döptes i den Episkopala Kyrkan på College. Min hustru är presbyterian sedan mer än 40 år, två av våra döttrar gifte sig med judiska män och en gifte sig med en katolsk man.
Murad kan således inte heller räknas som muslim. Eller hur?

Bild: Abdus Salams gravsten. Precis under ”21 NOVEMBER” (i den engelska texten mellan orden ”FIRST” och ”NOBEL”) ser man att ett ord är bortslipat.

Och så har vi fysikpristagaren Abdus Salam (1926-1996). Denne tillhörde en sekt, den s k Ahmadiyyarörelsen, vilken skiljer sig avsevärt från islam. Rörelsen grundades av Mirza Ghulam Ahmad av Qadian (1835-1908), i Punjab i Indien. Han gjorde anspråk på att vara den utlovade Mahdi och Messias, som samtliga världsreligioner har väntat på. Ahmadiyyarörelsen ser sig själv som förnyare av islam, dock hävdar de att de inte tillfört någon ny lära utan följer den ursprungliga läran som den siste lagbärande profeten, Muhammad, lärde ut. Enligt en pakistansk lag, som infördes 1984, räknas inte längre anhängare av Ahmadiyyarörelsen som muslimer. Abdus Salam är begravd i sitt hemland Pakistan. På hans gravsten stod ursprungligen (på urdu och engelska ”…1979 blev han den förste muslimske nobelpristagaren för sitt arbete inom fysik.” (Salam dog visserligen 1996 men lagen från 1984 rörande Ahmadiyyarörelsen tillämpades inte till en början). Man har därför på senare tid tvingats ta bort ordet ”muslimske” från gravstenen och det står numera (se bilden ovan) ”…1979 blev han den förste nobelpristagaren för….” Mullorna har således själva sett till att det inte finns en enda muslimsk nobelpristagare i fysik (tack för det!).

Dessutom var både Medawar, Murad och Salam helt och hållet verksamma i Västvärlden, och utgjorde knappast någon del av den muslimska kulturen.

Elias James Corey anges felaktigt som muslimsk fredspristagare. Han var för det första kristen libanes (verksam i Väst) och dessutom fick han priset i kemi. Ahmed Zewai heter i själva verket Ahmed Zewail och är mycket riktigt nobelpristagare, men inte fredpristagare utan kemipristagare. Vidare har ytterligare 4 muslimer fått fredspriset efter år 2000. En mer korrekt lista blir således, när det gäller muslimska nobelpristagare:

Litteratur (1 st):
1988 — Najib Mahfooz
Fredspriset (6 st):
1978 — Mohamed Anwar El-Sadat
1994 — Yasser Arafat
2003 — Shirin Ebadi
2005 — Mohamed El Baradei
2006 — Muhammed Yunus
2011 — Tawakel Karman
Ekonomi (0 st):
Fysik (0 st):
Kemi (1 st):
1999 — Ahmed Zewail
Medicin (0 st):
TOTALT: 8 st (dvs samma antal som i den tidigare listan, men nu är listan korrekt)
Beträffande kemipristagaren Zewail så är han professor i fysik vid ett av toppuniversiteten i USA, California Institute of Technology (även kallat Caltech), i Pasadena. Sina grundläggande fysikstudier gjorde han vid universitetet i Alexandria innan han flyttade till USA, där han sedan doktorerade.
Zewail växte upp i en djupt troende miljö och har vid flera tillfällen försvarat islam (googla t ex på ”Ahmed Zewail religion). Han försöker, precis som Avaroes på sin tid, att visa att det inte finns någon motsättning mellan islam och vetenskap. Problemet är att Zewail då hamnar i konflikt med sharíalagen (som t ex säger att inga naturlagar existerar), dvs han måste gå emot sin egen religions grundläggande dokument för att få ihop det.
Det är uppenbart att Zewail är muslim (fast hans tro skulle knappast godkännas av salafisterna) men samtidigt är hans vetenskapliga bedrifter, som ingen kan ta ifrån honom, inte enbart ett resultat av islam. Eftersom han gjort sin högre utbildning i USA och sedan varit verksam där, är han inte enbart en exponent för islam. Att påstå att han har islam att tacka för sitt nobelpris skulle vara starkt missvisande.
(Någon kanske undrar varför en fysikprofessor får nobelpris i kemi. Svaret är att gränsen mellan fysik och kemi är flytande. Ibland kan fysiker och kemister arbeta med i stort sett samma problem. Förmodligen kunde Zewail lika gärna fått priset i fysik som i kemi.)

Listorna ovan anger pristagare utifrån kulturell tillhörighet, oavsett i vilket land pristagarna varit verksamma. Man skulle också kunna göra en lista utifrån hur många pris som gått till världens olika länder (det land där forskningen som lett fram till nobelpriset utförts). En sådan lista finns faktiskt på Wikipedia. Den är dock något tveksam eftersom t ex Zewails kemipris i listan räknas till Egypten, trots att Zewails hela forskarkarriär varit i USA. Men titta gärna på listan och kolla de olika muslimska länderna. Även den här listan säger en hel del.

Oavsett om ovanstående två listor (muslimska och judiska nobelpristagare) är helt korrekta, så framträder ändå en tydlig trend. Av 1,2 miljarder muslimer finns 8 nobelpristagare. Av 14 miljoner judar finns 135 nobelpristagare. Andelen nobelpristagare bland det judiska folket är således 1 446 gånger större än bland muslimerna (det måste väl ändå räknas som en signifikant skillnad). Även om ett eller ett par namn i någon av listorna skulle saknas eller vara fel (så värst många fel kan det inte röra sig om) påverkar detta inte den tendens vi så tydligt ser. Och tittar vi på naturvetenskap, blir siffrorna ännu tydligare (jag räknar här ekonomi till naturvetenskap, eftersom man inom ekonomins teorier ofta använder avancerad matematik — givetvis kan man ha synpunkter på detta). En enda (1) muslimsk nobelpristagare och 117 judiska (här blir andelen judar som fått nobelpriset 10 028 gånger större än när det gäller muslimer — uttryckt i procent blir skillnaden drygt en miljon procent, dvs oavsett hur vi definierar att något är statistiskt säkerställt så torde den skillnad vi diskuterar vara säkerställd bortom varje rimligt tvivel)! Många muslimer skryter över att det i Koranen finns förbluffande vetenskapliga påståenden, som var långt före sin tid. Detta stämmer inte alls. Det tycks i själva verket som att islam och Koranen är inkompatibla med vetenskapligt tänkande. Och det är ju bara att titta hur det ser ut i de länder som styrs utifrån islams principer (och utan oljepengarna skulle det vara mångdubbelt värre).

Nobelprisen i litteratur och fred är tämligen ointressanta i detta sammanhang. Här handlar det inte om bevisbara, vetenskapliga resultat utan till stor del om åsikter och även politisk korrekthet. USA:s president Barack Obama fick t ex fredspriset innan han överhuvudtaget åstadkommit något som president. Någon sade lite elakt att hans enda merit som fredspristagare var att han inte hette George W Bush (här gjorde norska nobelkommittén bort sig grandiost och frågan är om fredspriset som symbol någonsin kommer att återhämta sig). Som framgår av listan över muslimska pristagare så har också Yasser Arafat fått fredspriset. Om Arafat kunde få det, kan man enligt min mening lika gärna ge det postumt till Adolf Hitler. Någon skrev i en artikel (har glömt bort var och när), ”Fredspriset dog genom Yasser Arafat och begravdes av Barack Obama”.

Givetvis kan det vara svårt att stoppa in människor i fack som muslim respektive jude, vilket ju görs i ovanstående listor. Tänkandet både i den judiska och den muslimska kulturen har emellertid vuxit fram ur respektive religioner. Därför behöver man inte vara utövande jude eller muslim för att vara påverkad av respektive religion. Man kan t ex fråga sig om det är meningsfullt att kalla en sekulariserad jude för jude? Jag tror att det kan vara det (i allmänhet). Även sekulariserade judar står med ena foten i Gamla Testamentet och dess tänkande. Den judiska kulturen är oerhört stark (även om det givetvis finns judar som helt brutit med den — men även dessa kan i alla fall vara starkt influerade av det judiska tänkandet) och de flesta judar lever mer eller mindre i den judiska kulturen (i vid mening), vare sig de är sekulariserade eller ej. Motsvarande gäller givetvis också muslimer. Det finns kanske några enstaka namn i listan över judiska nobelpristagare som borde plockas bort (det kan ju också gälla listan över muslimska pristagare — fast då blir det inte många kvar). Men oavsett om några judiska namn borde plockas bort eller ej, och oavsett om vi räknar in samtliga ”muslimska” nobelpristagare som jag avfärdar ovan, så påverkar detta inte resultatet annat än marginellt. En miljon procents skillnad är så överväldigande att det inte spelar någon som helst roll för mina slutsatser om några namn skulle försvinna eller tillkomma i någon av listorna.

Det tänkande som finns inom islam uppmuntrar uppenbarligen inte till att ägna sig åt vetenskapligt arbete eller över huvud taget att tänka eller försöke skapa en bättre värld. Och det är ju inte så konstigt. Islam grundades på 600-talet av en enkel, vanlig man, Muhammed, som förmodligen inte ens kunde läsa eller skriva. Koranen, som enligt islam är dikterad för Muhammed av ärkeängeln Gabriel, är enligt min mening författad av Muhammed själv, vilket jag ger många indicier på i mina artiklar om islam. Islam avspeglar således den människosyn, kvinnosyn och det intellektuella klimat som kännetecknade den kultur i vilken Muhammed växte upp (och som än idag tycks känneteckna den arabiska kulturen — det är kanske därför som islam tar sig sina minst sympatiska uttryck i den arabiska varianten av islam (t ex wahhabismen, som har sina rötter i Saudiarabien). Att komma med ett dyligkt påstående anses i dagens Sverige vara en grov kränkning av muslimerna. Godhetskören tuggar fradga när de hör sådant. Men för det första så är inte kritik eller analys kränkning. Allt måste kunna analyseras och diskuteras, och speciellt då en religion som gör anspråk på att sitta inne med den absoluta sanningen om den totala verkligheten, och vars mål är att erövra hela världen och tvinga alla människor att bli muslimer (eller dö!). Dessutom så kritiserar muslimerna den kristna tron och hävdar att den är en falsk religion, vilket de har all rätt att göra. Men då får de också tåla att själva bli kritiserade.

För det andra så anser egentligen den hjärndöda Godhetskören precis samma sak som jag, dvs att Koranen är författad av Muhammed själv. De flesta medlemmarna i denna illustra kör är ju ateister, och självklart kan de inte på allvar tro att Koranen är dikterad av en ängel, eftersom det inte finns några änglar i deras världsbild. Men i den politiskt korrekta hjärnan så är vilka motsägelser som helst tillåtna, eftersom varje form av seriös analys är förbjuden (om den kommer fram till fel slutsatser). Därför kan den politiskt korrekta hjärnan, samtidigt som den förnekar existensen av änglar, på samma gång bli upprörd över att någon vågar förneka att en ängel skrev Koranen. Islam står helt enkelt över varje form av kritik. Punkt slut. Och att vara kritisk till islam är, enligt Godhetskören (och även muslimerna), kränkning av värsta slag.

Eftersom Koranen, enligt muslimerna, är dikterad av Gud själv (genom en ängel), är den höjd över varje form av kritisk och objektiv granskning. Därför lever dagens muslimer rent mentalt på 600-talet, samtidigt som de använder modern teknologi. Men att använda teknologi är inte samma sak som att kunna uppfinna och utveckla teknologi. Antalet nobelpristagare i naturvetenskap (och även antalet teknologiska innovationer och patent) bland muslimer respektive judar talar sitt tydliga språk, oavsett vad Godhetskören påstår. Läs t ex denna blogg där jag ger ett stort antal exempel på teknologi och vetenskap i dagens Israel. Det visar på en avgrundslik skillnad mellan Koranen och Bibeln när det gäller intellektuell standard och rätten och förmågan att tänka fritt.

Text: KRISTER RENARD

Publicerad på denna blogg 2013-07-06