Är innerligt trött på den högfärdiga nationalism de självutnämnda anti-rasisterna ägnar sig åt. Alla är svenskar som ens har snuddat vid svensk mark en gång. Det är som att hela ens historia och släktskap utraderas automagiskt så snart nationsgränsen har passerats.
Låt mig upplysa om en sak:
Jag är inte svensk. Inte till min etnicitet och inte till min sociala bakgrund.
Mitt modersmål är farsi. Persiska. Det talade jag som förstaspråk under större delen av min uppväxt.
Jag är född i Irans huvudstad Teheran. Det är, läs och häpna, inte en svensk stad. Inte ens litegrann.
Jag är uppvuxen med persiska seder, traditioner och bruk. Där återfinns inga jular eller midsomrar.
Min religiösa bakgrund är muslimsk. Jag är skolad och fostrad i islams lära och liv. Det har mycket lite att göra med kristendomen, vare sig teologiskt eller filosofiskt. För att det är en helt annan religion, helt enkelt.
Mitt medborgarskap är dubbelt: dels iranskt och dels svenskt. Av det skälet aktar jag mig ytterst noga för att göra ett aldrig så kort besök i Mellanöstern. Hellre för säker än att dingla i en lyftkran, kan man sammanfatta mitt motto.
Min släkt lever till största delen i Iran. Idag. Just nu. Vi har ingen kontakt längre, men de är min helt osvenska släkt. Blodsband, vet ni.
Vet ni en annan sak? Jag hade föredragit att få stanna kvar i Iran. Tala mitt modersmål, äta av den mat jag åt och älskade som barn, fördjupa mig i den persiska kulturens hela och stora rikedom. Men det går inte. Jag kan inte.
Varför?
För att mitt hemland är ockuperat av islams hejdukar. De håller mitt folk gisslan och tvekar varken inför att tortera eller avrätta dem på godtyckliga grunder om de gör den minsta ansats till att hävda rätten till sina egna liv.
Islam är vår tids största hot. Det må låta brutalt. Det kommer sig av att verkligheten är brutal. Vad än en hoper självgoda och fredsskadade svenska journalister och politiker vill slå i sig själva och sin omgivning.
Nej, jag är inte svensk. Jag är en försvenskad perser som sörjer sitt våldtagna fädernesland och försöker få sitt nya hemland att vakna upp och ta vara på sin världsunika särart innan det är för sent.
Så snälla ni. Gör det. Vakna. Det är ont om tid nu.
Text: Nasrin Sjögren
tanketornet 
Tjusig text. Bra tajming. Fin bild.
Sen måste jag lägga till. Jag är svensk. Jag önskar att jag hade mer kontakt med mitt ursprung så jag kunnat säga att jag var Östgöte också men uppväxt storstadsmänniska så är det svårt att få det, något jag jobbar med.
För mig så upplever jag kommunismen och västmarxismen hemskare än islam. Jag tycker inte att syrianerna verkar ett dugg snällare mot södertäljeborna än vad muslimerna är. Och kommunismen och västmarxismen förstör allt, vänder kvinnor mot män, stad emot land, minoriteter mot majoriteter, gamla mot unga, allt allt skall det förstöra och infantilisera och dra i smutsen. Själva förmågan att känna igen sanningen skall tas bort. Du kanske upplever att islam är likadant men jag tror att islam kan ha fungerat som ett skydd mot kommunismen och västmarxismen. Ungefär som kristendomen borde ha gjort här i sverige men inte klarade av, för att den var politiserad, bortskämd, infiltrerad eller helt enkelt bara svag, jag vet inte. Men kommunismen hade varit ännu värre än islam, se bara på sovjetunionen?
Det är inte så att jag tycker om islam. Alls. Men jag ser att vi här i sverige inte har något skydd alls mot kommunismen. Den trampar sönder allt.
Tack. Jag kommer från början från ett fd komunistisk styrd land och vet vilka vidrigheter komunismen får med sig. Jag känner bara avsmak när jag känner igen tendenserna här.
Bra text.
Jag är 50 % svensk, resten norsk. Jag har inte samma erfarenhet med detta, utan trivs med mina 2 länder. Älskar den skandinaviska kulturen, som jag kunde dö för om det kunde hjälpa. Tror det bästa är att hålla på sitt eget, även om det blir krig i ens hemland.
Mycket bra och starkt skrivit av dig.
Tänk om Amerikanarna flydde sitt land när Engelsmännen kom, eller Ryssen när Tysken kom, eller hela Central Amerika när Spanjoren kom. You know what, dom stannade, mobiliserade och fought för sitt land, dom lämnade inte gamla, barn och kvinnor hemma i eländet och flydde till ”bättre” länder? Personligen så tycker jag att det är ”Bull shit” att du sitter i Sverige och ”önskar” att du var hemma med din familj. Stand up and fight for whats your’s or you will lose it all, – vilket det låter som om du already have. Om du och alla andra ”flyktingar” mobiliserade och organiserade er med alliansen som är där och slåss för er rätt att aga erat eget land (especially Americans, Brittish, German troops) då kanske ni hade en chans att vara med eran familj i erat eget land. Be a man, not a mouse.